Puja har sin tredje surrogatbebis i magen. På ett enkelt hostel i Anand i östra Indien lever hon med andra surrogatmödrar. De vilar, äter, broderar och lämnar inte kliniken under graviditeten. Direkt efter förlossningen levereras deras spädbarn till barnlösa par som har hyrt deras livmödrar under nio månader. Att vara surrogatmamma är mer än ett heltidsyrke, men å andra sidan välavlönat. Kvinnorna skulle kunna köpa fyrtio kor för de pengar de får för en bebis. En textilarbetare arbetar i 4,5 år för samma summa. De flesta mödrar sparar pengarna till sina egna barns utbildning. Inte undra på att industrin är blomstrande. Det finns för närvarande 3000 surrogatkliniker i Indien. Omsättningen är 2,4 miljarder dollar om året.
Utgångspunkten för Made in India – Notes from a babyfarm är just det som undertiteln anger, nämligen sociologen och skådespelerskan Amrita Pandes fältanteckningar från den indiska fertilitetsklinik hon flera gånger besökte då hon skrev sin doktorsavhandling. Tillsammans med regissören Ditte Bjerg har hon skapat ett påhittigt och roligt föreställningskollage, utan några som helst tendenser till allvarlig Dokument utifrån-prägel, det komplexa ämnet till trots. Skådespelarna Mia Ray och Sophie Louise Lauring ledsagar oss genom kvällen. Charmigt men lite trevande gestaltar de inledningsvis allas vår längtan efter barn, bland annat med direkta inviter till delar av den manliga publiken.
Föreställningen får riktig fart först när vi förflyttar oss till Indien. Ett bullrigt stökigt, brokigt Indien som dels tar plats på filmduken i fonden, men också avspeglas på scenen, där det snart doftar indisk curry och där rörelsemönster från filmen imiteras och varieras. Färgmättade klänningar på ett klädstreck symboliserar de indiska surrogatmammorna. Ballonger som sticks sönder med nål är en effektiv bild för hur barnen tas ifrån dem genom en slutgiltig explosion.
Kusligt kalla medicinska termer – selektiv reduktion (ett av flera foster aborteras med en injektion) – varvas med smått komiska moment. Vad sägs om gravidkudden, som den tilltänkta mamman kan använda för att leva sig in i graviditeten? Roligt är också ljudbältet som surrogatmamman anmodas bära för att fostret ska höra de tilltänkta föräldrarnas sång. Hela tiden är föreställningen i kontakt med den indiska verkligheten, inte minst när surrogatmammornas broderier hängs upp kors och tvärs över salongen.
Själv är Amitra Pande både kvick och genomtänkt. Skickligt gör hon föreläsningen, som följer efter paus, till en stå-upp där hon i tur och ordning svarar på publikens frågor som fertilitetsklinikens Doktor Patel, surrogatmamman Pifa och sig själv. Drivet hittar hon rätt ton och har svar på tal. Med Pande som nav blir Made in India en lyckad förening av grävande journalistik, forskning och scenkonst.
Loading ...
