När det gäller att utforska och skapa utrymme och insikt kring identitet, kön och genus har jag svårt att tänka mig ett vassare kombo än Ung scen/öst och PotatoPotato Scenkonst. Innovativa, modiga och med energi och befriande dårpippi i sitt gestaltande, inger de förhoppningar inför det nya projektet ”I den bästa av tjejvärldar”. Men ändå, när jag ser Vi är nära, den första av samarbetets tre pusselbitar, känns detta mitt i sitt annorlunda tilltal och mod att våga vara lågmälda, lite pretentiöst.
Under föreställningens gång får jag plötsligt för mig hur något barn ur publiken senare vid middagsbordet tillfrågas om vad de varit med om på teatern. ”Eh jo… det var två kvinnor som hade liksom orange kondomer på sig och låg i ett badkar. Sen sjöng dom fast mest viskade dom och drog i sina ögon för att få fram tårar….”
Fast jag vet, så här kan vi dissekera varje scenkonstupplevelse; plocka ut detaljer som tillsammans bygger en konstighet. Och Vi är nära är ljuvlig som bild- och ljusinstallation betraktad. Men jag blir inte klok på hur regi och skådespelare förvaltar sin grundidé. I programbladet beskrivs det hela som ”en blöt föreställning om viljan att förändra världen”. Kanske är jag tondöv men vad jag upplevde var snarare ett rätt introvert navelskådande där två flick-kvinnor undersöker sina känslor.
Visst tickar där en rad viktiga frågor under den corny ytan av kroppsstrumpor och toastolar på räls: Hur mycket kan vi förstå av varandra? Hur reagerar vi när någon plötsligt dör? Hur arg kan en bli för att sedan ändå bli förlåten? Problemet är att frågorna inte verkar ställas på allvar, att allt är på låtsas och att utanverket och den roliga, men också dominanta, kostymen lägger sig mellan scen och åskådare. Dessutom känns det krystat när Jenny Möller Jensen och Ellen Norlund ideligen bryter för att, visserligen fortfarande som en del av spelet men ändå, sätta sig i publikgradängen och vilja inleda samtal.
Att plötsligt tillfrågas om ”Vad tänker du på nu?” är inte kul. För nog tänks det en hel del under föreställningens dryga timme, men oavsett hur dessa tankar ter sig finns det friare forum att lufta dem än mitt under en pågående teaterföreställning. Inte bara de två i badkaret har rätt till sin inre värld, det har publiken också.
Det är sant att ett badrum kan vara en flickas mest skyddade plats, att det är där hon, liksom varje människa, får lov att vara sig själv. Ur badkarsångorna växer livsfilosofin, men vill en kommunicera måste en nog öppna dörren.
Loading ...
