Dramatikern Gertrud Larsson hör till den svenska teaterns främsta grävare. Med en spårhunds säkerhet och journalistiska metoder sniffar hon upp orättfärdigheter i samhället och avslöjar dem i dramatisk form där satir med snärt hör till verkningsmedlen.
Folkteatern i Göteborg har valt Blåvingar, och lagt till undertiteln I skogen kan ingen höra dig skrika. Här är det maktstrukturer och förljugenhet på det personliga planet som står i skottgluggen. Gertrud Larsson jobbar i alla riktningar, hennes absurda satir slår både vertikalt och horisontellt. Vem har inte en livslögn i handväskan?
Blåvingar handlar om tre medelålders kvinnor – teatrarnas ryggrad vad det gäller publiken, som Folkteatern behöver i massor. Trion har hållit kontakten sedan barndomens scoutår. Nu är det dags för den årliga hajken. Det blir en träff där vin och whiskey låser upp hårt hållna hemligheter.
Scenen ligger helt tom när kvinnorna tågar in. Ur medkånkade väskor plockar de fram och fäller upp utställningsvepor med skogsmotiv och en campingsoffa med mugghållare. Bra tänkt av scenografen Lisa Hjertén, en distanserande kuliss helt i klass med den vänskapsfasad som trion försöker upprätthålla. Men det blir för mycket meckande och alldeles för torftigt på den stora scenen.
Natalie Ringlers regi förmår inte sätta fyr på stoffet, trots att det fräser roligt om replikerna. ”Rena Socker-Conny!” flämtade en bekant förtjust. Bara i korta stunder, när grälet accelererar, når spelet textens nivå. Inte ens Lena Birgitta Nilsson, som är den komiska underskruvens mästarinna, kommer riktigt till sin rätt som den sorgset cyniska, arbetslösa Monika, lägst i vännernas hierarki. Elisabeth Göransson gör den käckt präktiga Anita, som håller traditionen igång, medan Ulla Berg Svedin är karriärväninnan med mobilen som vapen.
Skådespelarna jobbar på, men vi ser sällan människan innanför typskalet. Tempot svajar och scenerierna höjer knappast temperaturen. Att skildra en kvinnas vrede med stampande hopp bland obefintliga buskar känns som en plump i personregin. Gertrud Larssons pjäs klarar förstås med råge det Bechdeltest som tillämpas på film. Här håller kvinnorna låda med sig själva som ämne, till och med föremålet i svartsjukedramat är kvinna. Synd att ett spetsigt projekt landar så platt, jag hade gärna skrattat mer.
* Läs Nummers recension av Blåvingar på Örebro länsteater, 2011
Loading ...
