Det är en explosiv julklapp som dottern Brooke har med sig till det burgna barndomshemmet i Palm Springs. Föräldrarna, som efter en personlig tragedi och efterföljande skandal mödosamt återupprättat sin position i konservativa höjdarkretsar anar oråd och mycket riktigt; Brooke har skrivit en avslöjande bok om sina närmsta. En familjemedlems sanning ställs mot de andras och voilà – gamla och nya oförrätter smattrar över Dramatens stora scen.
Låter det bekant? Det är det, och på så många plan. Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt svävar över scenen, och visst står väl persongalleriet från Lars Noréns borgerliga familjedramer och gluttar bakom scenograf Jens Sethzmans eleganta draperi? Stefan Larsson regisserade dessutom just Marie Göranzon och Ingela Olsson som mor och dotter i Tracy Letts En familj på samma teater 2010.
Barns uppgörelser med sina kända föräldrar har genererat stort intresse de senaste åren, ta bara Cecilia Gyllenhammars En spricka i kristallen eller Felicia Feldts Felicia försvann. Det finns outsinlig dramatik i dissektionen av föräldra-barn-relationen. Ändå kan jag inte låta bli att ömma för Hans Klingas konflikträdde och brutna fader som ger blanka fan i vad som offentliggörs – kan Brooke inte bara vara tålmodig nog att låta sina föräldrar dö först?
Det enda som väl fortfarande vore riktigt tabu är en roman där en förälder förgör sitt barn. Vore Marie Göranzons Polly inte så mån om familjens anseende kunde hon säkert bli en pionjär på det området. I Andra ökenstäder står modern och dottern i ett nästan parodiskt motsatsförhållande: konservativt mot liberalt, bita samman mot bryta samman, skyla över mot att dra fram i ljuset.
Överlevaren Polly påpekar, inte utan stolthet, att hon känner sig själv och vi förstår att hon inte har någon ambition att förändras. Kanske är det problemet med Andra ökenstäder – rollerna känns statiska, familjepositionerna cementerade. Jag ska inte avslöja slutets tvist, men trots den kvarstår känslan att detta kammarspel löper sin givna dramaturgiska lina ut.
På vägen kan man visserligen tjusas av briljant skådespeleri i starka kvinnoroller, även Gunilla Nyroos gör mycket av sin biroll som sanningssägande försupen moster. Och av kvick dialog – det märks att dramatikern Jon Robin Baitz varit skapare bakom tv-serien Brothers and Sisters och avsnittsförfattare till Vita huset. Hade han haft en hel tv-seriesäsong på sig skulle det kanske ha hettat till i denna lite ljumma ökenstad.
Loading ...
