Vi möter en familj i en vardag inte helt utan problem. Pappan är utan jobb men anstränger sig att åtminstone omtänksamt pyssla om hemmet och resten av familjen. Den 17-åriga dottern förbereder sig pliktskyldigast för kommande universitetsstudier, och mamman Harper försöker att få det hela att gå ihop ekonomiskt, med sitt inte alltför välavlönade kontorsarbete.
Den tillkämpat välfungerande ytan spricker när Harper begär några dagars ledighet för att besöka sin döende far – men nekas detta. Ska hon åka ändå? Ouppklarade relationer till de nära och kära och oklara aningar om att allt inte är så självklart som man gärna vill få det till, får henne att utan förvarning lämna hemmet. Hon kommer för sent till sin fars sjukbädd och två dygn av uppgörelser, yttre och inre, följer.
Punkterade familjerelationer bjuder till att skärskåda våra livslögner. Simon Stephens återkommer i sina pjäser ofta till att undersöka denna vår akilleshäl. Språket är rappt och rått, tempot högt och realismen brutal, med repliker som snärtar som små piskrapp. Katarsiseffekten är tydlig och välgörande. Huvudpersonens mod att våga genomskåda ger en öppning, det skymtar ett ljus i mörkret.
Nya Studions uppsättning av Harper Reagan gör pjäsen full rättvisa. Anette Norbergs regi är lågmäld och stram, utan åtbörder. Jag tänker mig att skådespelarna här har fått ett frirum som möjliggör det rikt facetterade spel vi tar del av.
Anna Takanens djup i Harper Regans omvandling från den mödosamt uppehållna masken inför familjen till en öppenhet som resultat av den inre insiktsresa hon genomfört, Sarah Appelbergs underbara 17-åring – tuff, skör, sårbar och förvirrad, precis som man är i den åldern – och Marie Delleskog som Harpers mor, ömsom förekommande och ömsom arg och tafatt i sin oförmåga att möta dotterns vaknande uppgörelse med sig själv, är bara några av de perfekt utmejslade rollerna att omnämna.
Scenerna avlöser varandra i korta och tvära klipp som visuellt återspeglar textens hårda tempo. Scenografin (Clive Leaver) är även den fri från överflödiga detaljer, ren, transparent, lättrörlig. Det är inte ofta man får se en sådan fullödig förening mellan verk och utförande.
Loading ...
