Lo Kauppi om Ofelia

”Jag har en dotter – har – för hon är min”

Jag tycker att Ofelia reagerar helt sunt på en sjuk värld. Hon får inte plats. Hennes hemförhållanden bygger på hårda ord, lydnad och utan rätt till sexualitet. Ju mer jag grävde i översättningar och tidigare filmade versioner blev jag mer och mer förvånad. Varför hade hon tolkats som hon gjort? Texten sa ju något annat än att hon var naiv, olyckligt kär, galen och sätter blommor i håret och dränker sig.

Hennes far och bror säger repliker som ”Du är ett stundens nöje. Inte mer än så … Betänk din ära … om du öppnar jungfrulighetens källa … Från denna dag förbjuder jag dig … ditt rykte … han vill åt din oskuld … så fick hon order att låsa dörren … jag har en lydig dotter … har för hon är min”.
I texten finns allt, pratet om oskuld, låsas in, tro och heder. Varför stod hon alltid glad och leende i en blommig klänning och glatt vinkade av sin bror och lyssnade på sin pappas hot? Och varför har man lagt tyngden så mycket på kärleken till Hamlet i tidigare tolkningar? Om man lever i ett samhälle där man blir utesluten, om man blir av med oskulden på fel sätt, så är det också andra praktiska saker för överlevnad som blir viktiga. Vart ska Ofelia ta vägen om Hamlet sviker deras kärlek? Han kan gå vidare som om ingenting har hänt, men hon står kvar och har skämt ut hela sin familj och är dessutom en förbrukad kvinna enligt texten.
Därför såg jag en anledning att spela Ofelia idag, eftersom temat med att kontrollera kvinnors sexuella behov fortfarande är aktuellt. I vissa länder sker det med våld, man skär bort klitoris på femåringar. Hos oss i västerlandet gör man det med ord som ”hora, slampa, slyna, madrass, luder” och så vidare. Orden för att uppfostra kvinnor till att känna skam för sina sexuella behov är många och när orden inte räcker till finns våldtäkt.

Det som förvånade mig var att ingen lyft fram det Ofelia faktiskt säger när hon kommer in och har sin slutuppgörelse. Jag tolkar det som att hon säger sanningarna som ingen vågar säga. Jag är övertygad om att 1800-talets konservativa kvinnoförminskande teater har satt tydliga spår i den Ofelia vi tolkat i modern tid och att det inte var så Shakespeare och hans skådespelare spelade Ofelia.

I Lars Noréns och min tolkning av Ofelia har vi lagt till tre stumma scener som inte finns med i texten, för vi saknade dem. Till exempel ville jag ha en sorts sexscen från början för att man ska förstå dubbelheten i hur fri hon är med Hamlet och samtidigt så kuvad med sin pappa och bror.
I början repeterade jag i helburka de gånger jag inte var ensam med Hamlet på scenen. Jag ville försöka förstå varför hon aldrig sa ifrån. Varför hon bara var tyst när de bestämde över huvudet på henne? Jag ville försöka förstå hennes hemsituation. Vad var det som var så skrämmande att hon inte vågade föra sin talan? En helt obegriplig roll till en början och framför allt om man spelar det som att pappan och brodern behandlar henne med respekt, då blir det orimligt att hon inte säger ifrån och står upp för sig själv. Vi valde istället att gå med i pappans stränga text och då blev han en stark auktoritet som med hårda ord och fysiskt våld får henne att lyda.

Efter föreställningarna av vår Hamlet har fått höra saker som ”Nu förstod jag Ofelia”, och det berömmet är mer än nog. När jag pratar om min tolkning pratar jag inte om min skådespelarinsats, utan jag förundras över varför hon tolkats och översatts så som hon gjort tidigare, vilket jag tror handlar om något mycket större än skådespeleri.
Det handlar om sexism, och om nöjet i att se en ung, vacker tjej kåta upp män och sedan dö – och som slutkläm lägga all skuld hos henne som individ eftersom hon är psykiskt sjuk. Det är enkelt och passar bäst in i mallen för det västerländska dramat.
I min tolkning tar Ofelia livet av sig för att hon inte får plats i den här världen. Det hade lika gärna kunnat vara Ofelia som myntade uttrycket ”Hellre dör jag stående än lever på knä”.

Lo Kauppi som en avsminkad och lätt androgyn Ofelia i uppsättningen på Romateatern. (Foto: Stig Hammarstedt)