Lögn i helvete på Vasateatern

Förväxlingar, missförstånd och en helsikes massa dörrar – jorå, i Lögn och helvete finns alla ingredienser på plats för att koka ihop en tvättäkta fars.

Konstapel Cross (Peter Dalle) och konstapel Johnson (Robert Gustafsson) har fått det otacksamma uppdraget att överlämna ett dödsbud. På självaste julafton till och med. Det tar tid – hela två och en halv timme faktiskt. Under tiden hinner de trassla in sig i såväl julgranar som all världens halsbrytande nödlögner och klantigheter av rent Papphammarska mått. I dramat hamnar också manhaftiga Gronya (Gunnel Fred) som är på pedofiljakt och Fader Shandy (Per Svensson) som iklädd nätstrumpa under den fromma kostymen tittar in på väg till välgörenhetsshowen.
   Fars sägs vara bland det svåraste att göra i skådespelarväg och det är lätt att förstå varför. Det kan inte vara lätt att få liv i en intrig som på papperet i bästa fall skulle passera som underhållning på Roliga timmen. Men här tillför Hans Alfredsons översättning av Neilsons text en Lindemanskt torr humor till dramat. Dalle och Gustafsson är precis så drastiska och plastiska i mimiken som det går att förvänta sig och tajmingen är oantastligt perfekt. En överraskande behållning är att se Anita Ekström som den lätt förvirrade modern Garson plocka fram både kraft, lätthet och komisk ådra.
   Tre bleka strippande män för tanken till Ballongdansen, men här är ljusdesigner Linus Fellboms inramning med neon på alltifrån julklapp till gardin ett rejält strå vassare.
   Det finns helt klart longörer i Lögn i helvete, det serveras inga djupsinnigheter och det går definitivt att reta upp sig på en historia som aldrig kommer till sak. Men… å andra sidan är oinfriad förväntan ett knep som kan vara nog så dramatiskt användbart om det så är i väntan på dödsbesked eller på Godot