Det dröjde innan Gengångare sattes upp i Norden, 1881 var syfilis, incest och dödshjälp inte de mest gångbara ämnena att avhandla på en teaterscen – inte heller att demaskera manlig dubbelmoral eller religiöst och politiskt hyckleri gick hem.
Men det är nog få som blir indignerade av pjäsen idag. Och visst – den officiella lögnens innehåll är ett annat 2011, men nog kan man säga att mekanismerna är desamma: förväntningen och förtrycket som skapar lögnerna.
Så i samma ögonblick som jag tänker ”Ja, ja, men idag då? Syfilis och kyrkans makt är väl inte så viktigt?” vänder jag på det: ”Jo, nog tusan är detta en av de pjäser som faktiskt gestaltar avgörande livserfarenheter”.
När Sara Cronberg sätter upp den på Uppsala stadsteater är det just gengångarna som är i fokus, arvssynden och människor som är fast i en mellanvärld, fångade i livslögn och val som aldrig gjordes.
Allt understryks av scenografin. Speglar i de rum som vi bara anar låter oss se dupliceringar, skymta en flaska på ett bord, ett ben på det samma. En halvvärld, varken sovande eller vaken, inte riktigt verklig – men heller inte drömd.
Osvald i Maria Sundboms gestalt är en döende dandy à la 1918. En androgyn sjukdom – lika mycket 1880-talets syfilis som 1980-talets dödsångestmärkta aidsepidemi.
Att låta en kvinna spela Osvald skulle kunna skrivas upp på kontot publikfrieri men här har det ingen sådan ton. Det var länge sedan jag såg en skådespelare passa i en roll på det sätt som Sundbom passar i Osvald.
Hans hemkomst från det fria konstnärslivet i Paris gläder hans mor fru Alving (Viveca Dahlén) som här är en Nora från Ett dockhem som istället för att öppna dörren och gå, stängde den, blev kvar och uthärdade, ljög fram ett liv.
Dahlén i blå klänning spottar ur sig fru Alvings sorg, skuld och till slut också hennes omöjliga uppdrag: att ta sonens liv tillbaka.
Gustav Levins pastor Manders är en Lindexgrå, tillknäppt kyrkans man vars liv lika mycket som någon annans rasar när sanningen går upp för honom. Och Regine (Karin Bengtsson), servil och lite ledbruten, blir sin egen i samma ögonblick som hennes framtidsdröm går i kras.
Cronbergs uppsättning har stora möjligheter att gå igen, att hemsöka och pocka på uppmärksamhet, just likt den gengångare vars innersta Cronberg själv är nära att avslöja.
Loading ...
