Det är en fröjd att se ensemblen i Löjtnanten från Inishmore. Peter Viitanen som Patric, en bindgalen frihetskämpe – som närmast kastats ut från IRA, lämnat andra frihetsorganisationer och till slut blivit sin alldeles egen utbrytargrupp – träffar en lika knäpp tjej (Julia Marko Nord) och bildar ännu en utbrytargrupp.
Men det hela börjar med en överkörd katt. Patrics ende vän. Hans pappa (Gustav Levin – bättre än jag någonsin sett honom) och en bekant (Alexander Salzberger) försöker desperat hitta en ny katt – eftersom Patric ju redan är fullständigt galen och kommer att tappa alla koncept om hans ende vän är död när han kommer hem.
Det är sådär slapstickkul som det låter. Och så massa blod, en del puckon till ”frihetskämpar” och lite diskbänksrealism i form av det fattiga Irland, en alkoholiserad far med en dunk hembränt i näven, i en skitig fåtölj framför en vägg av krucifix och påveporträtt. Här ska Ulla Kassius scenografi nämnas, alldeles underbart på pricken och absurd. Som hela föreställningen.
Quentin Tarantino har nämnts i marknadsföringen och i förhandsartiklar. Men där Tarantino flörtar med en hel tidigare splatter- och b-filmsgenre blir Löjtnanten från Inishmore lite för lite våldsam och lite för lite psykologiserande. Lite för lite sjuk humor och lite för lite av det tysta som finns hos Tarantino.
Men om man nu inte hänger upp sig på Tarantino? Okej, den 30 januari 1972 öppnade brittiska soldater eld mot civila irländska demonstranter. Just det datumet finns genom hela föreställningen genom nynnandet av U2:s låt Sunday bloody Sunday. Som gör Löjtnanten från Inishmore till en kommentar till allt totalt, absolut meningslöst dödande, allt absurt våld som idag är nyheternas middag.
Men trots att konflikten på Irland under åtminstone hela min uppväxt varit verklighet och nyhetsmat inställer sig ändå frågan: varför spela just Löjtnanten från Inishmore här – just nu? För att få splattra järnet med teaterblod? Inte mig emot, om en katt dör i en mixer skrattar jag gärna (förutsatt att den är en leksakskatt). Är det en kommentar till den aktuella terrorismen i världen? Eller tyckte man bara att just den här pjäsen helt enkelt är så bra att den måste spelas? Syftet med pjäsvalet är inte helt tydligt.
En annan tanke som infinner sig är att Momentestetiken i Pontus Stenshälls regi är nedskruvad, liksom bortkompromissad för att passa också en stadsteater. En del av publiken på en annan av Uppsala stadsteaters föreställningar, Gösta Berlings saga (allt annat än anpassad till en stadsteater) går i pausen eller kräver att få pengarna tillbaka. Jag hoppas att stadsteatern inte skrämts av detta – för ingen vinner på kompromisser.
Loading ...
