Fenomenet återfinns sedan länge på musikscenen: ”Hej Kiruna / Skara / Hallsberg / Stockholm – det är underbart att vara här hos er!”
Stjärnan knyter an till sin publik. Än mer uppskattat är anekdoter som visar att artisten i fråga verkligen sett den plats som är publikens – samhörigheten är total och lokal.
I vår har viljan att placera sig i den lokala, unika verkligheten spridit sig från musikscenen och synts i flera scenkonstsammanhang. I inledningen till Kära medborgare presenterar Anna Vnuk sina dansare som musiker i ett band och placerar sedan sig själv och ensemblen i Östersund, på Storsjöteaterns scen, innan hon går vidare med att förklara förutsättningarna för kvällen.
Ronny Eriksson gör en Kungen (Kära Örebroare) och driver med hela grejen när han i ”Kärleksånger” är rockmusiker på turné och hälsar Östersundspubliken med: ”Härligt att vara här i Söderhamn – ni är alltid en lika underbar publik.” Publiken snappar skämtet och skrattar glatt.
Mer subtila är finska Teater Viirus på turné med No return. Försynt ställs frågan i inledningen: ”Är det här den stora teatern i Oklahoma?”. ”Nej”, svarar publiken på Storsjöteatern i Östersund i första akten och placerar samtidigt mentalt in den vilsekomna ensemblen i sin egen verklighet. Vilket i sin tur tjänar till att tydliggöra teatermediets förflyttningsmagi – efter paus är publiken helt med på att den också är på Stora teatern i Oklahoma även om utsikten i fikapausen fortfarande var över Stortorget.
Så blir Strindberg lokalare
Det kanske tydligaste tecknet på en här-är-vi-trend är Nordiska teaterns version av Strindbergs Påsk. Vid premiären i Skellefteå i höstas hade hockeystaden skrivits in i manus. Tidningen hette inte tidningen utan Norran – Påsk utspelar sig verkligen i Skellefteå. Under vårens turné bytte tidningen namn efter turnéplanen och minst en av monologerna varierades utifrån kvällens spelort. I Östersund tittar Storsjöodjuret fram och satsningen ”Vinterstaden” får sina ironiska slängar.
Bevekelsegrunderna till turnerande produktioners vilja att placera sig i publikens verklighet kan naturligtvis variera. En möjlig orsak till att det fungerar är att också publiken har en vilja att bli sedd. I en värld där allt fler stadsbilder blir urblekta fotostatkopior av varandra (Åhléns, Hennes, Indiska och Clas Ohlsson ligger uppradade längs den obligatoriska gågatan) kan man tänka sig att behovet av det unika ökar. Att inte bara vara ännu en stad i raden på turnéplanen utan en plats som tillresta artister ägnar sin genuina och odelade uppmärksamhet. En plats de kanske kommer ihåg när turnébussen når fram till nästa unika stad.
Loading ...
