Urpremiären av Edward Albees Lolita, pjäsen han skrev efter Vladimir Nabokovs roman, blev ett fiasko och spelades endast tolv gånger på Broadway. Nora Nilssons uppsättning av samma pjäs har goda förutsättningar att ligga kvar på Stadsteaterns repertoar betydligt längre. I samma veva som Ecpats kampanj mot sexuellt utnyttjande av barn sprids i sociala medier har hennes formmässigt intressanta och temamässigt provokativa tolkning premiär på Lilla scenen.
Publiken möts av ett grönt scenrum, en upplyst salong och, centralt ovanför scenens framkant, en filmduk. På duken ser vi inledningsvis rörliga bilder från sminklogen. Här etableras redan från början att det är dags att leka med metateaterperspektiven så att det bara visslar om det.
Ja, för även om Lolitas tema absolut landar i en högst väsentlig och ryslig verklighet, så bär Albees pjäs en metaintrig, där berättelsens författare finns med som kommenterande samvete, hjälpare, stjälpare, ibland rentav censur på scenen. Daniel Nyström ränner som en iller över golvet för att försöka ställa sin historia till rätta när den är på väg att gå över styr. Vilket den gör mer än en gång.
För det här är inte vilken berättelse som helst, utan den om Humbert Humbert, en 38-åring som olämpligt nog faller pladask för en 11-årig flicka. Kanske har ni, liksom jag, just sett Johannes Bah Kuhnke excellera som den löjeväckande mannen i Ruben Östlunds film Turist på biograferna? På Stadsteatern vältrar sig samme Kuhnke, under pjäsens tre timmar, i än värre och sjukare laster. Även om förstås Humbert själv ser sig som ett offer för en passion han inte kan styra. I hans värld är kärleken till Lolita ren och för sin egen tillfredsställelses skull tvekar inte att gå över lik för att få äga henne med hull och hår.
Caroline Söderberg gör Lolita till en trulig och tanställningsprydd tuggummituggare i Betty Boop-tröja, ett barn ut i varje nagelbiten fingerspets – i trots, i nyckfullhet och ombytlighet. Humberts längtan efter att vara henne nära, liksom hennes eget val att faktiskt ingå ett förhållande med honom gestaltas mer skissartat än psykologiskt i denna stilmässigt lustfyllda föreställning, i vilken Nilsson med lätt hand och en humoristisk blinkning ironiserar över rollkaraktärernas inre utan att för den skull ta lätt på problemet.
Ja, det svänger om uppsättningen på Lilla scenen. Det gröna rummet fungerar förstås som green screen och scenen kan på så sätt förvandlas till såväl schweiziska bergsalper som sunkigt motellrum – det vill säga för den som har split vision nog att följa skeendet via filmduken. Med hjälp av handkamera får vi hänga med bakom scenen och via retoriska frågor till publiken – ”Finns det någon pedofil i salongen?” – provoceras och utmanas våra egna föreställningar och fantasier.
I andra akten går ensemblen på högoktanigt bränsle, som nära nog väger snäppet för tungt på buskisens balansvåg. Men, tack och lov är Morten Løvstrøm Olsen ett komiskt fynd i sina roller, liksom Jessica Liedberg, briljerande som den sexhungriga änkan Charlotte, tillika Lolitas mamma. Uppsättningens slutscener går alls inte att ta på allvar, men en stark epilog gör Nora Nilssons Lolita till en uppsättning som trots allt kan fungera som ett inlägg i debatten.
Loading ...
