I maj 2006 var jag en av dem som såg den nyskrivna London – The musical på Dieselverkstaden i Nacka. De engelska upphovsmakarna, bosatta i Sverige, hade skrivit den baserat på de våldsamma antikapitalistiska demonstrationerna som ägde rum i London 1999. I centrum stod ett bosniskt par som flytt kriget i förhoppning om ett drägligare liv i det nya hemlandet England.
Tanken var att testa föreställningen för publik under en helg inför den önskade premiären kommande vår. Men det blev ingen premiär våren 2007. Musikalen var för ofärdig.
Bland annat skrev jag i min recension att den tenderade att bli fjantig, fördomsfull och förutsägbar. Därefter fick jag ett personligt mejl från kompositören David Hynes om att de tagit till sig av min kritik och att de skulle skriva om historien, vilket kändes stort men också mycket märkligt.
När så den omskrivna musikalen äntligen har premiär nästan två år senare finns inte mycket kvar av den ursprungliga historien. Ensemblen är i stort sett utbytt, till förmån för välkända ansikten och säkra musikalkort som Anders Ekborg, Per Morberg och Malin Berghagen.
Inspirationen är hämtad ur Londons puls, staden som sprudlar av möten mellan människor, kulturer och affärsuppgörelser. Här finns den godhjärtade banktjänstemannen Mellow (Jakob Stadell) som håvar in stålar men som drömmer om att hitta kärleken. Han finner den i tolken Petra (Kinga Szabadváry, som även var med i den första versionen) från Zurketistan. Problemet är bara att hon redan är gift. Samtidigt möter vi Sarah (Anki Albertsson) som driver Action Powerty, en välgörenhetsrörelse som får folk att skänka en pence per pund när de handlar och på så sätt bidrar till att lösa världssvälten. Via sina medarbetare kommer hon i kontakt med Warrior (Anders Ekborg) som hemkommen från Peru vill göra revolution i England.
Vid sidan om allt detta följer vi även Mellows chef på banken, Clive (Per Morberg) och hans flickvän, tv-stjärnan Jackie (Malin Berghagen).
Hängde du med? Nej, det är just det som är mitt stora problem med London – The musical. Visserligen är den här versionen mycket rappare och roligare än den första. Men fortfarande är den på tok för spretig, rörig och bitvis onödigt tung, trots välskriven musik och bra koreografi. I andra akten är det många i publiken som börjar skruva på sig och det har inte bara med träsmaken från klappstolarna att göra.
Att se London – The musical blir som att lägga pussel med för många bitar. Det är hart när omöjligt att hinna bilda någon typ av relation till alla de karaktärer och historier man kastas mellan.
Den enda jag fattar lite tycke för är Per Mobergs skönt dryga Clive som vräker ur sig den ena dräpligheten efter den andra, inklusive gravallvarliga metaskämt som ”Jag tycker att det går inflation i tv-kockar”. Och visst låter Anders Ekborg fantastisk i vanliga fall, men när hans gudabenådade röst får klinga ut i en kyrka reser sig håren liksom i givakt.
Dagen efter får jag reda på att manuset håller på att skrivas om igen. Kanske blir det tredje gången gillt för denna musikalföljetong?
Loading ...
