Loranga, Masarin och Dartanjang på Kungliga Operan

Redan i foajén inbjuds det till sprallighet med rekvisitan till barnbaletten Pippi Långstrump på plats: en lång rutschkana som sträcker sig från översta trappsteget (ännu roligare vore det förstås att se den vuxna Wagnerpubliken rasa ner för nämnda efter ett par glas skumpa i paus).
   Men nu är det dagtid och tigrarna är hungriga. Så hungriga att de vrålar med hjälp av ylande och knarriga ”Lorangapukor” från orkesterdiket som för tillfället är i barnvänlig, synlig marknivå. För den som inte vet kan avslöjas att Lorangapukor är ett specialinstrument uppfunnet enbart för denna föreställning. Enligt tonsättaren Carl Unander-Scharin är de ett slags skruttiga trätrummor som ska låta dåligt och bra på samma gång.
   Dramaturgiskt är föreställningen lite svårtolkad för den som inte kan sin ”Loranga…”. Den röda tråden är de hungriga tigrarna som måste matas med korv för att inte äta upp människorna. Därutöver passerar såväl en nykär Loranga som tjyven Gustav och De ensammas klubb revy. Eller kanske ligger rörigheten – för den som inte vet – i det faktum att farfar Dartanjang oavbrutet byter identitet, från rörmokare till indian och popsångare med flera.
   Sånginsatserna vågar jag inte tycka något om eftersom jag egentligen inte är operarecensent, utan på plats i egenskap av småbarnsmamma. Men kostymerna och scenografin (Peder Freiij ) är fulla av upptåg och färgglada färger som man blir lycklig av.
   Nummers minipanel bestående av Zacharias (6), Fanny (8) och Mathilda (9) ger Loranga, Masarin och Dartanjang fyra av totalt fem möjliga poäng där rekvisitan och musiken fick högst poäng och dramaturgin lägst. ”För att det var så röriga scener. Man förstod inte”, som nioåringen uttryckte det, medan sexåringen tyckte att första akten var alldeles för lång (55 minuter).
   Förhoppningsvis är det inte första gången som operan vågar släppa in de vilda och ostyriga krafter som konsten har gemensam med barnen. Och dessutom ha modet att beställa ett nyskrivet verk för barn.