Ett timslångt verk till Göteborgsoperans balett är ingen lätt uppgift för en färsk koreograf. Fernando Melo löser den bitvis snyggt med Boxman.
I programmet finns ett utdrag ur Franz Kafkas Processen. Melo tar fasta på dess klaustrofobiska klang och slänger in Mattias Suneson i ett neongult litet rum – en box – i en svart mur som tycks luta utåt, om man tittar för länge på den. Scenografin är snillrik i sin enkelhet och Suneson en pålitlig dansare som vet att förvalta det expressiva rörelsespråket. Han trevar, krälar och attackerar väggarna och den breda persiennen. En stol används för att förskjuta perspektiven. Avet Terterjans spartanska ljudmatta accentuerar bilden av en isolerad människa. Det är eget och inspirerande, trots det kvävande temat.
Problemen kommer när Melo drar ut på tid och rum. När tjugotalet dansare rusar över scenen, slåss med soppåsar eller talar i munnen på varandra känns det som en generande, utdragen variant av något vi redan sett flera gånger.
Men, vad sjutton! Det råder ingen tvekan om att Melo har en klar bild av vad han vill uttrycka, och håller sig till sin berättelse. Det må vara hänt att koreografin tappar i stringens när scenografin byts till ett slags anonyma gatlyktor över en öppen scen. När han får till det är han riktigt lovande.
Kvällen toppas med Örjan Anderssons maffiga kritikerfavorit Röd. Och jag som inte sett den förut kan bara stämma in i glädjekören. Andersson går från det lilla, spröda till det bombastiskt kraftfulla utan varken tvekan eller krusiduller. Han gör rödskimrande dans-dans som får hjärtat att slå små volter.
Ensemblen visar hög kvalitet, och verkar njuta av varje steg. Det är skönt att se. Mera Andersson på Göteborgsoperan!
Länkar:
Se repetitionsbilder och ett bildspel från Boxman/Röd på Göteborgsoperan.
Loading ...
