Hon kommer in som en virvelvind med en fotboll i handen. Tiffany (Sofia Pekkari) är tjejen som gillar tjejer. Just nu är det lagkamraten Zoey (Pia Örjansdotter) som är föremål för hennes passion. Tyvärr för det med sig mycket olycka eftersom Zoey är superhetero och inte alls tänder på ”Gaygirls”. Tur då att hon har Marie Curie som en historisk samtalspartner, vetenskapskvinnan som 1911 fick Nobelpriset i kemi för sin upptäckt av radium. Marie Curie vet vad det innebär att älska fel person. Hon höll ju själv på att mista sitt rättmätiga Nobelpris när det uppdagades att hon hade en kärleksaffär med en yngre och gift man. Det var för mycket för den tidens moraliska väktare.
Regissören Anette Norberg har skapat en utagerande och frustrerad tolkning av Cristina Gottfridssons manus, en läsning som ibland blir lite väl flåshysteriskt tonårsflirtande med en Zoey som är i det närmaste hyperaktiv på scenen. Tiffany är istället mer imploderat förtvivlad på ett övertygande och medryckande sätt. I det omklädningsrum – som också fungerar som Marie Curies kärlekslaboratorium – möts och skiljs de två i hektiska scener. Ska Tiffany våga stöta på Zoey eller kommer hon att få nobben? Marie Curie (Thérèse Brunnander) gör allt för att avråda henne liksom den mer levande fotbollstränaren ”La Chelsea” (Victoria Olmarker). Men när det istället blir Zoey som förför Tiffany på ett disco, så är det kört. Och det visar sig inte heller handla om någon flatomvändelse utan om ett djävulskt rävspel, iscensatt av Zoeys pojkvän Love. Trötta som de är på sitt parförhållande vill de få in lite krydda – och den heter flatsex. Planen är att Zoey ska förföra Tiffany i Loves bil medan han trycker i buskarna och masturberar.
Det är bra att homosexualitet, som tas upp en del på film för unga, nu också syns på scenen. Det jag kan ha invändningar mot är klichén att ”fotbollsbrudar är flator”. Den känns onödig att spä på den fördomen. De ganska avancerade sexscenerna kan också kännas lite väl grova för målgruppen från 14 år. Det är en sak att se sådant i en mörk biosalong. På en teater med riktiga människor kan rummet lätt kännas lite trångt i sådana lägen. Men här är det kanske bara en gammal 60-talist som är alltför pryd? Av premiärpubliken att döma gick föreställningen verkligen hem, speciellt hos flickorna.
* På Dramatens Målarsalen kan du just nu också se Marie Curie i Hilda Hellwigs uppsättning av P O Enquists Blanche och Marie.
Loading ...
