Love pratar för mycket tycker de vuxna, men orden bara kommer och han har ju så många tankar. Och kanske hörs också hans tankar. Så han gömmer sig i tvättstugan.
Anna Heymowskas scenografi stimulerar upptäckarglädjen: här kan tvättlinorna lysa magiskt blå, tvättmaskinen bli rymdfarkost eller drottningtron och avloppsrören som går runt längs väggarna i hela salongen bidrar med spännande, klonkbubblande rörljud.
Dramatikern Nina Wester har gett ensamma, grubblande Love två fantasi-(eller bara fantastiska)kompisar: artisterna Abra och Kadabra, som också är på rymmen efter att ha fått sparken från sin cirkus för att de var för dåliga, vilket vi faktiskt kan förstå när de börjar trixa. Men roliga är de, dessa ”cirkusfåglar” i lånta fjädrar: Malin Arvidsson har en hel kollektion med lösmustacher i bagaget, Mattias Silvell är ett under av fjollighet i sina Garboglasögon och gör en osedvanligt bitchig drottning när trion leker kungafamilj.
Andreas Rothlin Svenssons Love utgör ett realistiskt index som en mycket välavlyssnad lågstadiekille. Förmodligen är Love ett ganska vanligt barn med ganska vanliga (ofta upptagna) föräldrar, som hörs ropa efter honom med jämna mellanrum. Men eftersom Westers text och regi talar benhårt ur barnets perspektiv framstår även normalhårda repliker från vuxenvärlden som känslomässiga piskrapp.
Med en reptilsnabb känsla för improvisation tas publikens reaktioner på volley. Ensemblen går på som centrifuger och på en tvättimme är showen över. Då har man via vilda lekar bearbetat en rad existentiella funderingar, såsom ”Duger jag?”, ”Hur många känslor finns det?”, ”Varför stressar vuxna?” och ”Hur normal kan man bli?”.
Och så prövas det där med kärlek – med lite inlånad hjälp från William Shakespeares Romeo och Julia och med fjärilskyssar. Det sistnämnda är när man blinkar med sina ögonfransar mot någons hud så att det kittlas – och de i publiken som vill får en provkyss.
Det höga underhållningsvärdets baksida är att utspelen tenderar att överskugga eftertanken. Och som så ofta i nyskrivna barnpjäser är slutet dessutom öppet, så vi vet inte helt säkert om Love kommer att försonas med sina föräldrar. Lite synd, kan jag tycka, att man inte får landa i ett självklart lugn efter denna filosofiska cirkus som annars träffar rätt i det mesta. Ett lite onödigt ”hupp?” efter så många balla ”häpp!”.
Loading ...
