Man möts av distade ljud och flämtande ljus. Som att något blivit felkopplat. Det är kallt och scenen är kal – och när ridån faller tar skådespelet sin början i form av en obskyr spelning med ”husbandet” Fatboys. Till smekande toner vaggas vi in i två parallella historier som slutligen krockar. I den ena åker två män ut för att gräva en grop i skogen. Han som gräver vet inte varför men förstår att det ligger en hund begraven någonstans. I den andra åker tre gamla polare ut till landet för att umgås. Ett umgänge som spårar ur när en av dom berättar att hans fru är otrogen.
Det är gasen i botten redan från start. Dialogerna är rappa och vitsiga och ofta skjutna direkt från höften. Bildligt talat. Som när Muller (Linus Wahlgren) sprutar ur sig sjukt många synonymer på det kvinnliga könsorganet. Men så är han ju fittist också. Läckre Linus är förövrigt rysligt charmig i sin översittarroll. Otroliga Ola (Forssmed) är fantastiskt naiv som dumbommen Tina, men tenderar ibland att spela över. (Blundar för en stund och får för mig att det är Gösta Ekman (dy) som far omkring och håller hov på scenen). Söta Andreas (Wilson) tar för lite plats med sin torra karaktär Mattias som översätter allt till latin. Han kunde gärna ta ut svängarna, släppa loss lite mer. Som coola Måns (Nathanaelson) när han i rollen som stissige Robert under pistolhot drar iväg i en knyckig vansinnesdans där till och med medspelarna har svårt att hålla masken. Bandet Fatboys närvaro i föreställningen är med och skruvar till och upp stämningen ytterligare – det är en fin balansgång mellan det skojiga och det obehagliga. Ett stort plus för den ytterst sparsamma rekvisitan som används smått genialiskt .
Loading ...
