Lucia är glad över framgången men gör sig inga illusioner.
– I Sverige spelar vi en ny pjäs bara en gång, om den inte blir väldigt succéartad. Jag vet att: ”Oj, vad kul, nu blir det en uppsättning – men kanske blir det den enda”, säger hon krasst.
Vi träffas i Göteborg några dagar innan Tredje rummet har premiär. Lucia hejdar eftermiddagens blodsockerfall med en vegetarisk hamburgare. Med förnyad energireserv pratar hon mycket och snabbt.
Hon är rolig och skrattar ofta, vilket står i kontrast till hennes pjäser som innehåller en hel del ledsamheter. I Tredje rummet återvänder Olof till sin barndoms lägenhet och möter sin halvsyster Marisol som sysslar med droger och prostitution. I Smuts har tioårige Emil försvunnit. Under sökandet efter honom skjuter polisen Lennart invandrarkillen Gabriel.
Inga feel good-pjäser
I båda pjäserna finns konflikter som aldrig reds upp. Sånt är jobbigt för åskådaren. Man vill gärna ha det som i en Hollywood-film, där allt ordnar upp sig i slutet.
– En ”feel good-komedi” kan vara skitbra, men vi lever också med en oerhörd osäkerhet och smärta. Det tycker jag är en helt okej grej att erkänna och dela. Det finns inte alltid en tredje akt där man tycker: ”Å, fy fan vad mycket jag lärde mig på att nästan gå under”.
Varför använder du dig av så starka och jobbiga händelser?
– Jag tycker att de i något format förekommer i en massa människors liv. Att ta smärtstillande, att tappa kontrollen över det som ger en smärtstillande, vad det nu än är för beroende, och att vara så rädd för varandra som man är i Smuts. Jag tror inte att de här situationerna och karaktärerna är något som nödvändigtvis tillhör någon liten grupp i marginalen.
Skildrar den mångkulturella identiteten
En viktig ingrediens i både Tredje rummet och Smuts är att några av karaktärerna har rötterna i andra länder än Sverige. I scenanvisningarna beskriver Lucia det som att personen i fråga är ”osvenskt mörk”.
– För de här karaktärerna är det bara en del av deras identitet. Därför beskriver jag det som ett utseende. Det är ett tecken i ansiktet när man möter andra människor, tycker Lucia.
Pjäserna handlar inte direkt om klassisk invandrarproblematik. Varför spelar karaktärernas ursprung ändå roll?
– Det formar deras identitet. Det är jättefint att säga att alla svarta och vita är lika inuti, för det är vi, men när man blir behandlad som svart eller vit i 20 år så växer det fram en skillnad.
Poppigt med invandrare
En viktig pusselbit finns hos åskådaren själv, tycker Lucia.
– När man ser Lennart och Gabriel ihop på scenen och Gabriel är svartmuskig, då väcker det väldigt olika förväntningar hos olika publik. Är det här någon man är rädd för i tunnelbanan eller någon som ser ut som ens bror? Det är två jävligt olika utgångslägen.
När Lucia gick på DI (Dramatiska institutet, red. anm) i mitten av 90-talet var det inte alls självklart med invandrarkaraktärer i pjäser och filmer. Hon är glad att det verkar ha ändrats nu.
– Jag kan skratta åt kommentarerna i tidningarna om att det är så poppigt. Ungefär som att fem procent av årets filmer får lov att göras av invandrare men nästa år kommer det att bli omodernt. Sorry, det kommer aldrig att bli omodernt igen.
Husförfattare i Hamburg
Smuts är resultatet av ett projekt för att lyfta fram ny dramatik på Upsala Stadsteater. Du var även husförfattare i fjol på Deutsches Schauspielhaus i Hamburg, där dramatikern är aktivt involverad i uppsättningen. Vad tycker du om det?
– Jag vill jättegärna lära mig att skriva dramatik som funkar. Jag kan inte begripa hur det skulle gå till om jag skulle sitta ensam på kammaren och teoretisera. Är det något jag verkligen vill ha, så är det ett ännu närmare samarbete mellan mig, teatern och ensemblen.
Loading ...
