Lucka 10: Teateråret i Jämtland och Västerbotten

En vanlig vardag i oktober 2007 säger Dramatens vice vd, Staffan Rydén, i min lokaltidning att han vill begränsa sin teaters turnéer till teaterfestivaler och ”regionala centra”. Inte komma ut vanliga vardagar i november. Smygehuksborna kan åka sex och en halv mil in till sitt regionala centrum som i Staffan Rydéns ögon är Lund. Okej, tänker jag. Sen kommer det:
   – Från Kiruna är det ju långt, Norrland är ju förstås alltid svårt, men ett centrum där är Umeå. Det handlar ju också om hur mycket en föreställning på turné ska få kosta.

Det är dyrt att turnera. För Kirunabor som brinner av teaterintresse och tar sig sextio mil enkel väg till Umeå för att titta på teater är flyg och hotell däremot gratis? Not! Men kanske inför Dramaten samtidigt turnéstöd för kringresande publiksällskap? När man skilt de inte fullt så teaterintresserade agnarna från det resvilliga vetet kan det bli jättebilligt.

Jag tänker mig några busslaster av teaterentusiaster som styr kosan mot de regionala centra där det för dagen finns lediga platser i salongen. Som agerar fyllnadsmaterial och garanterar 100 procents beläggning på alla föreställningar i hela landet.
   Fast några planer på stöd till kringresande publiksällskap finns nog inte. För de som bor så där lite avsides får titta på Dramaten på e-bio. Det är det artikeln i lokaltidningen egentligen handlar om. Dödsdansen på e-bio. Jag ville se den men valde just den lördagskvällen i oktober att inte köra till närmaste visningsorten Ånge. Fast det bara är fyra mil längre mellan Östersund och Ånge än mellan Smygehuk och Lund.

Visst är e-bio ett fascinerande sätt att få ut storskalig teater till platser där stora scener saknas. Men det kan aldrig ersätta den levande teaterupplevelsen. Det är ju den som är teater.
   Men Dramatens vice vd har rätt i en sak. Umeå är speciellt i det norrländska scenkonstlandskapet. Här har flera av 2007 års roligaste scenkonsthändelser inträffat för min del. Välgjorda spädbarnsteatern Voff! i januari. Ambitiösa Made-festivalen i maj som bådar gott inför nästa års kombination dansbiennal + madefestival. Det enorma samarbetsprojekt som mynnade ut i lika lekfulla som lyckade bloggoperan Sjökor och Stekare på Norrlandsoperan i november. Den medvetna genusdiskussionen i Profilteaterns Pojke Flicka som utspelar sig i Ulla Karlssons spejsade scenografi helt i trä. Men långt ifrån allt har hänt i Umeå 2007.

En söndagskväll i september tar jag bilen till Vilhelmina och ser världspremiären av Stop Gaps stilla betraktande Le Picnic som repeterats i residens på orten. En annan söndagskväll i sen november sprider Staffan Westerberg och Jämtlands läns teater vardagspoesi och teatermagi i Käloms bygdegård några mil utanför Östersund när Tur och retur, otur och tur har premiär. I maj har nya fria gruppen Moderna Fjällteatern sin första premiär i Svenstavik i Jämtland – jag väntar på en fortsättning. Och i juli etableras en ny, förhoppningsvis återkommande, operascen i Fäviken nära Åre. Bland fjälltoppar, vindjackor och kindpussar har Cimarosas opera buffa Den gifte stackaren bejublad premiär.

Men mitt teaterliv vore långt ifrån komplett utan den turnerande teater som bemödar sig om att komma ut till de platser där publiken finns. En torsdag i mars får jag en av 2007 års största teaterupplevelser. Riksteaterturnerande Utvandrarna landar äntligen hemma i Östersund. Tar världen närmare och gör verkligheten synlig. Levandegör den klaustrofobiska känslan av att sitta instängd i en container och utifrån motorvägsbrus eller fartygssurr gissa sig till om död, upptäckt eller frihet är närmast förestående.

Det är en sån kväll när allt är på riktigt och teater är väldigt, väldigt viktigt. Fast det bara är en vanlig vardag i mars, 38 mil från närmaste regionala centrum.