Att teatern är dårarnas konstform är ingen nyhet – ett visst mått av galenskap har alltid varit till hjälp för att föra ut den sköra skevheten i människans grundvillkor från en scen till en enorm människomassa, och den skrattande, skojiga stollen har sin givna plats i varje scenisk komedi.
Men nu har ett ytterligare steg tagits – den verkliga mentalsjukdomen har blivit ett av svensk teaters främsta teman. Efter att konstnären Anna Odell gjorde sina erfarenheter av psykiska sammanbrott och av psykiatrin till 2009 års mest omtalade konstverk intar samma slags erfarenheter nu teaterscenerna.
På Uppsala stadsteater sattes Sigrid Herraults Mentalsköterskan upp med Sanna Krepper i rollen som vårdaren Anita som känner gränserna mellan sig och patienterna lösas upp.
Och i mötet mellan Lo Kauppis kontrollbesatta personliga assistent och Martina Montelius koleriska, rullstolsbundna brukare, var gränsen mellan friskt och sjukt högst tveksam i Montelius raseriutbrott till pjäs Titta vad ni har gjort! på Strindbergs Intima Teater i Stockholm.
Men mentalsjukdomens centrum låg denna höst i Göteborg. Där inledde man redan i våras med Jag är ett vrak (Det sjunde sinnet) av Mireille Leblanc – dansteater om en senil och paranoid åldring.
Det fortsatte med Lars Noréns brännande drama Skalv, berättad inifrån ett mentalsjukhus där Mia tar emot sin dysfunktionella familj och sina medpatienter, sedan med Mirja Unges känsliga djupdykning i Klaras resa, om en ung kvinnas fall ner i psykosen, och nu allra senast en scenisk version av Ann Heberleins självbiografiska skildring av att leva med bipolär sjukdom, Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.
Men kanske är hela detta års ältande av friskt och sjukt på teaterscenerna bara en uppvärmning den stora galenskapen: stockholmska Teater Giljotins storsatsning Dåre! – en 48 timmar lång föreställning som pågår i hela teatern och som helt och hållet utgår från frågan om vem som är galen. Urpremiär den 28 januari. Vi får se om svaret kommer då.
Loading ...
