Dokumentärteatern – med pjäser grundade på reportage, intervjuer, protokoll, nyheter, ja kort sagt olika typer av dokumentärt material – har funnits med länge i den samtida teaterhistorien. Men det senaste decenniet har genren fått ett uppsving.
Med ”baserad på en sann historia”-stämpeln signaleras ofta ett förmodat allvar, kanske politiskt, och en antydd ambition att diskutera akuta samhällsproblem. I början av året tog till exempel Uppsala stadsteater upp det svårhanterliga ämnet mord bland unga genom att sätta upp Jonathan Lehtonens pjäs Den blomstertid som kommer. En tonårig triangeltragedi som inte var en uttalad dokumentärpjäs men som lånade drag av verklighetens omskrivna mord på en 15-årig tjej i Stureby utanför Stockholm sommaren före.
Uppsättningen gav inga svar på oundvikliga ”hur kunde det hända”-frågor utan blev mer som en ”iscensättning av frågorna, ett värdigt dramatiserat diskussionsunderlag”, en av dokuteaterns möjliga effekter.
Ett viktigt ämne men diskuterat med (mestadels) sprudlande glädje – om ”utanförskap i homofeelgoodformat” – utgjorde temat i All we need is love av Klas Abrahamsson, Ronny Danielsson, Roger Lybeck och ensemblen på Malmö stadsteater.
Uppsättningen ville prata om homosexualitet och kopplade communityteatergreppet genom att göra en spänstig collageföreställning av sex olika livsberättelser från manliga homosexuella Malmöbor. Det var en lite annorlunda föreställning än den gängse dokupjäsen – dans, sång, sprak, fest – och landade i en ”mysig medvetandegörandeshow som vill passa både inne i och utanför communityn”.
En annorlunda dokuform är också dokuoperan. Kungliga Operans brottning med operaformen hette Triumf och tragedi och skrevs av Paula af Malmborg Ward med libretto av operadebuterande poeten Daniel Boyacioglu. Den handlade om brottaren Mikael Ljungberg som tog livet av sig efter att ha vunnit OS-guld, ett känsligt ämne men Nummers recensent ansåg att ”som experiment måste Triumf och tragedi betraktas som lyckat”.
Under 2010 satsade Riksteatern på att ta fram ett helt koncept för att producera en typ av snabbt och aktuellt samhällskommenterande föreställningar. Regissören Marcus Lindeen skulle tillsammans med en radioreporter och en skådespelare göra researchen för en ny pjäsform som skulle ta nuet till teaterscenen.
– Det här är ett försök att bryta upp den tid och den tröga process det tar från idé till färdig pjäs. På en institution som Riksteatern kan det ta två år. Riksteatern och jag vill hitta en snabbare modell. Jag kommer att börja åtta veckor innan repetitionsstart och jag får inte tjuvstarta, förklarade Lindeen i en intervju i Nummer.
Resultatet blev värt högsta betyg enligt Nummers recensent. Rapporter: Djur som dör är gjord enligt ”ett lyckat koncept som känns rätt i tiden” och blir ”ett värdefullt inlägg i den djurrättsdebatt som bara brukar bli onyanserad, om den ens förs”.
Men dokumentärteatergenren har sina fällor. Det kan bli problematiskt att hantera material från verkligheten och med verkliga personers öden som grund. När Institutet i Malmö och den finska gruppen Nya Rampen i föreställningen Conte D’Amour gjorde scenkonst av de fasor som Elisabeth Fritzl och hennes barn tvingades genomleva i källarhålet i österrikiska Amstetten, ställde sig Nummers recensent tveksam:
”Problemet är att ensemblens egna lystna fantasier skiner igenom i denna puerila kalsongavantgardism. Därmed blir det också förbannat obehagligt med den cyniska exploateringen av Elisabeth Fritzls öde.”
Just den där eventuellt cyniska exploateringen diskuterades till och med av dokumentärteatern själv. Exempelvis i Den arabiska koltrasten av den danska dramatikern Thomas Markmann, som Dramalabbet i Stockholm kunde satta upp genom ett samarbete med det internationella teaternätverket Dramatic Laboratory Network.
Pjäsen har inspirerats av en verklig händelse men utspelar sig i en radiostudio där två journalister arbetar med dokumentären om en man som i satt fängslad i två år såsom oskyldigt terrormisstänkt i ett saudiarabiskt fängelse.
Det blev på Dramalabbets scen en berättelse om journalistik och politik i en hisnande global värld där vi alla är människoöden i den stora berättelsen, och där ”resultatet, med sin öppna fråga om dramatiken i ett verkligt liv, känns högst aktuellt med tanke på den senaste tidens nyförälskelse i det dokumentära och biografiska på teaterscenerna”.
Loading ...
