Lucka 5: Teateråret i Göteborg

Av årets produktioner på Göteborgs stadsteater är de på Nya Studions scen utan tvekan mest minnesvärda. Vårens repertoar startade starkt med Mattias Anderssons ordrika pjäs Den utvalda, vilken bjöd flera utmärkta skådespelarinsatser, en klockren scenografi och inte minst en helgjuten tolkning signerad Carolina Frände.
   Produkten av Mark Ravenhill var vårens stora succé för Stadsteaterns och Nya Studions räkning. Den hyllades av en så gott som enig kritikerkår och publiken verkade strömma dit. Robin Stegmar framförde också denna politiska monolog på ett storartat sätt. Intensiv, övertygande och sårbar ägde han scenen i en och halv timme. Mer ”In Yer Face” – dramatik till Göteborg!

Nya Studions uppsättning av Stjärnan över Lappland var även den en liten karamell med en Henric Holmberg i högform och en Anna Bjelkerud som spelade skjortan av alla. Till sist måste Nya studions senaste föreställning tillika Skandinavienpremiär av, Mitt namn är Rachel Corrie nämnas. Anna Takanens regi är taktfast och djärv och Mia Höglund Melins gestaltning fullkomligt lysande. En modig, brinnande appell för gränslös humansim och mänskliga rättigheter.

Folkteatern och Susan Taslimi gjorde under våren en överraskande lyckad uppsättning av Stig Larssons VD. Ruggig, men så mänsklig att det gjorde lite ont i bröstet. Teater Panjál och David Sperling framförde den musikaliska monologen Buenos Aires Pop, en alldeles egenartad rymdresa som berörde djupt. Från Teater Trixters håll vill jag framhålla Ingvars hörna som det mest sevärda under året. Publikfriande flirt med det ljuva 1950-talet förvisso, dock framförd med så stor charm och så fantastiska musiker att det må vara förlåtet.

Cirka 6 skogsfyllda mil öster om Göteborg ligger Borås. Och trots att min käre far spenderade sin barndom där, så ligger staden mig ej särskilt varmt om hjärtat. I höstas resignerade jag dock lite, kanske för att Borås blev New York under en kväll och Borås stadsteater gav Angels in America. Starkt ensemblespel, säker regi och en ljudbild som gav lite tröst i allt det svarta. Tony Kushners pjäs är på alla sätt en ofrånkomlig spark i magen. Som inte går över.

Jag är vanligtvis inte så förtjust i profetior. Men, den som gjordes av flera inklusive undertecknad, då Mattias Andersson tog över rodret på Backa Teater, visade sig stämma och kanske till och med överträffa sig själv gällande höga förväntningar. Efter premiärdagen av Brott och Straff projektet och nyinvigningen av det nya teaterhuset på Lindholmen, fortsatte de stående ovationerna att runga. Och kommer så att göra. Anderssons stora projekt visade sig vara lika nyskapande som respektfullt, lika djupt kommunikativt som symboliskt.

Alla gillar teater som tar sin publik på allvar. Även de yngsta, svårflirtade. Därför känns det mycket spännande och lovande för framtiden att Backa Teater återigen visar vägen för scenkonst för barn och ungdom. Kanske, bara kanske kan man på så sätt faktiskt förändra världen lite grann.