Under teateråret 2010 har den största smällkaramellen inom medierna varit ordet jämställdhet. Sensationellt skvallergodis för ett suget mediedrev eller viktigt uppmärksammande av arbetsmiljöproblem som bör åtgärdas? Det beror väl på hur man tittar på nyhetsflödet, och vad man tar del av i det. Förvirringen var stor under våren, men diskussionerna också många och goda, så något konstruktivt lär komma ur detta i slutänden, resonerar Nummer.
En livlig debatt om manliga genier – som startade i och med Katarina Wennstams spänningsroman Alfahannen, offentliggörandet av Teaterhögskolornas forskningsprojekt Att gestalta kön (med exempelvis en dramatisering av Teaterförbundets jämställdhetsrapport I väntan på vadå?) och tidskriften Filters reportage om bland annat Mikael Persbrandts berömda avhopp från Dramaten men också om diverse svinerihistorier från olika teatrar – fortsatte med debatten om sexuella trakasserier.
Ämnet inledde 2010 genom nyheten om att Kungliga Operans balettchef Marc Ribaud hade skickat ”ett överförfriskat mejl” med sexuellt innehåll till en kvinnlig medarbetare, vilket satte fokus på arbetet med arbetsmiljöproblem i operahuset och ledde till att Ribaud tog timeout från sin befattning.
Sedan skred Sveriges Radios Ekoredaktion till verket med sin enkät om sexuella trakasserier i scenbranschen. Enkäten gick ut till Teaterförbundets medlemmar (och Nummers chefredaktör gissade redan på förhand att en hel del historier som redan nått hennes öra antagligen skulle bli hörda där), med ett resultat som fick stort mediegenomslag.
Diskussionen om enkätresultatet svallade högt – både scenkonstarbetare och mediearbetare engagerade sig – och kom att handla både om huruvida enkäten egentligen var ett statistiskt mätbart verktyg för att se hur utbrett problemet verkligen är i just scenkonstbranschen, och om huruvida de problem som bevisligen ändå finns är värda att ta på allvar oavsett omfattning jämfört med andra branscher.
För samtidigt som nyhetsstormen om detta blåste hårt pågick ett praktiskt arbete med faktiska problem, som till exempel den utbildning i ledarskap ur jämställdhets- och genusperspektiv som arrangerades av Teaterförbundet, SYMF och Svensk Scenkonst. I skolbänkarna satt tolv scenkonstchefer som under ett år arbetade med ”Utveckling av konstnärligprocess, organisation och ledarskap ur jämställdhets- och genusperspektiv”.
– Jämställdhet handlar inte bara om antalet män eller kvinnor på en arbetsplats. Våra teatrar och orkestrar påverkar publikens värderingar genom vad som presenteras på scenerna och i marknadsföringen, sa Sture Carlsson, förbundsdirektör på Svensk Scenkonst.
Det var också en liknande ledarskapsutbildning anordnad av samma aktörer som vi på Nummer gissade var en av de bidragande orsakerna till utvecklingen bakom förra årets smällkaramell: fler kvinnor i chefsposition på svenska sceninstitutioner, ett tydligt tecken på en jämställdhetsutveckling under det senaste decenniet. En utveckling som möjligen kan kopplas ihop med en ny vilja att diskutera jämställdheten inom scenkonsten på flera plan.
Vågar man hoppas att alla debattvågorna och nyhetssmällarna sammantaget bidrar till eftertanke och fördjupning (och väl uttänkt praktiskt förändringsarbete).
På Nummer försökte vi dra vårt strå till stacken genom att låta personer i kulisserna göra sina röster hörda, som till exempel skådespelaren Bente Danielsson som mindes tiden med raffset på Högskolan för scen och musik, eller artikelserien om sex och jämställdhet på scenen där både regissören Pontus Stenshäll och de nyutexaminerade skådespelarna Caroline Söderström och Saskia Husberg fick berätta om sina arbetssituationer.
Loading ...
