I takt med ökande klyftor i samhället förutspår somliga en flitigare återkomst för Brecht på våra scener. Regissören Dritëro Kasapi har länge närt drömmen och nu är hans Kritcirkeln den första stora teateruppsättningen på Spira, Smålands musik och teaters nya kulturhus i Jönköping.
Mycket av Bertolt Brechts detaljerade utläggningar om rättvisa har Kasapi rensat ut för att komma åt själva orostiden, som sätter frågor om rättighet och mänsklighet på sin spets. Hur man tar hand om ett övergivet barn och vem som avgör barnets framtid, blir här i högsta grad en fråga om spel.
Spira ligger vackert vid Munksjön, förbunden med Vättern. Annika Nieminen Brombergs scenografi av välanvända containrar väcker tanken på industriell hamnstad. Massor av luckor och dörrar öppnar för snabba scenbyten och med krita förstärks kyrka, härbärge och domstol på de råa väggarna efter behov. Den listiga kompaktlösningen ger kontinuitet åt spelet, samtidigt som den statiska tyngden hindrar vidare rörelser. Miljön och människorna utstrålar luggsliten nutid. Radioapparater av skiftande snitt deltar i både sångerna och ljussättningen. Det är ett kul grepp.
Ensemblen sätter unisont igång historien. Uno Helmerssons nyskrivna musik har både stråk av Paul Dessaus ursprungliga Brechtsignatur och egna, moderna tonfall. Sångerna får utrymme, men det avhjälper inte det platta intryck raden av scener i längden ger. En mångfald av idéer tar ut varandra. Traditionell verfremdung är ersatt med teaterlek. Det är okej. Men vart vill Kasapi egentligen? Kritcirkeln ringar inte in allvaret under. Allt blir en föreställande lek. Eller hur ska vi läsa att barnet bara är en nalle?
En naivt grovhuggen spelstil står i vägen. Soldaterna är uppblåsta figurer i rånarluvor och överdimensionerade bomberjackor. Härskarna framstår som pajasar i pappkrona och dinglande medaljer – eller pärlor för den kvinnliga sidan. Gummor och bönder ojar i kör.
Grusche gör Karin de Frumerie som en snaggad streetsmart tjej med tyllkjol utanpå brallorna. Hon sjunger väldigt bra. Göran Forsmark fyller Azdak med äkta pondus, med och utan domarkappa. Han värmer upp som berättare i första akten. Kluriga typer avlöser annars varandra, grällare ju längre kvällen lider. Scenen vid badtunnan är det buskisvarning på. Smålands musik och teater rår i Kritcirkeln inte riktigt på honom, men nog våras det ändå för Brecht.
Loading ...
