Lugn i Palestina på Dramaten

Kristina Lugn har varit i Palestina och nu påbjuder hennes samvete att hon berättar hur det var där. Hon berättar om flyktingläger som funnits sedan 1948, om tonårsflickor som sitter i åratal i isoleringscell, om barn med hat i ögonen.
   Till en början känner man sig lite lurad, som att två stycken ”vi har respekt för kultureliten”- mekanismer förenats: den som säger att en kulturpersonlighet kan förändra världen på ett sätt som ingen annan kan, och den som säger att vad än en kulturpersonlighet säger så är det vår plikt att lyssna. Den där skavande känslan av kejsarens nya kläder kommer sig av att Kristina Lugn helt struntat i att dramatisera sina upplevelser. Hon bara sitter rakt upp och ner på en stol och berättar, lite osammanhängande, om sina upplevelser och reaktioner.
   Men det magiska händer, fråga mig inte hur. Ganska snabbt drar hon in sin publik i en helt egen sorts närvarobubbla där all energi i rummet samlas kring det hon säger. Varje ord får en tyngd som gör hennes rapport från ett helvete som vi egentligen redan är förtrogna med från medierapporteringen, till något oerhört drabbande. Bristen på konstnärlig gestaltning gör föreställningen till ett vittnesmål, och vägran att fiktionalisera det som är alltför verkligt för så många människor blir ett ställningstagande.
   Kristina Lugn kanske inte hade ett moraliskt uppdrag när hon reste till Israel men hon hade det definitivt när hon reste hem. Och trots det ”icke-teatrala” undrar jag ändå om vem som helst med ett brinnande engagemang hade kunnat förmedla dessa intryck med en sådan koncentration – eller om den lugnska känslan för orden inte är nödvändig även i denna dokumentära scenframställan.