Ljuset går av brutalt för publiken, som om någon kom åt strömbrytaren. Poetissan Lugn smyger sig in med en luciakrona på huvudet och börjar läsa den Lugniska lyriken där associationerna hela tiden möter överraskande ord och uttryck. Vi vaggas in i det hemtama, men när som helst kan mattan dras bort under oss.
Anna Pettersson gör en ordentlig entré på världens minsta showtrappa, ironiskt glamourös, med ljusramp. Hon är den havande och lyssnande i ensemblen och ackompanjerar Kristina Lugns röst i en unison-diktläsning som är fantastisk i sin tajming. Anna P sjunger ovanligt personligt med sin alt stämma.
Sjysst förlossningssång
“Kanske en kabaré” är till största del en “a cappella”- (sång utan ackompanjemang av instrument kabaré med en blandning av dansk schlager, poetisk recitation till country komp, en retsam, smått genialisk, förlossningssång med gravid dans av kabaréns blonda stjärna – Anna Pettersson – och en ohämmad duett i Taubes “havsörnsvalsen”.
Staffan Westerberg gör eruptiv buskis-sång i absurd skillingtryck-tradition med komp av en hängande gammal kassett-bandspelare runt handleden och med avantgardistiska scenkostym i form av grytlock i bästa Westerberg tradition, en Lo-Fi-Kabaré med texter samlade från “minnessamovarer” för att använda Westerbergs ord.
Lynnigt ljudlandskap
I tystnaderna mellan replikerna hör vi avloppsrören drippelli-dropp-droppa, brusa, tystna, susa, rummelryta, skvalpa, som ett atmosfärskapande och slumpmässigt ljudlandskap.
Det är som om några vänner till någon man känner gjort en föreställning i en källare och bjudit ner lite folk, men sedan blir man överraskad och det visar sig att tre helt och hållet olika själar gjort något riktigt angeläget i miniatyrformat med ett inspelat bakgrundskomp i form av en kvartett; bas, trummor. piano och gitarr.
I den intima närkontakten som skapas saknas verkligen levande musiker som kanske hade gjort det möjligt för skådespelar-trion att vara mer flexibla i sina sångnummer, valet av inspelad musik är antagligen av ekonomiskt skäl.
Omedveten falsksång
Finalen är kanske den mest genomförda antifinal man kan se på en kabaré-scen idag, de tre sjunger runt en liten speldosa och ljuset går långsamt ner innan de är klara eftersom visan inte har något riktigt slut, bara rinner ut i sanden.
Jag frågade efter föreställningen om de hade medlyssning på scen av den förinspelade musiken och det visade sig att de glömt bort det i all hast, vilket naturligtvis gjorde det svårt för dem att sjunga rätt i tempo och tonhöjd. En rätt placerad högtalare på scen för skådespelarna gör samspelet med inspelad musik lättare. Kanske är det en enkel förklaring till varför en recensent tyckte skådespelarna sjön falskt i kabarén.
Loading ...
