Att Kristina Lugns pjäser ofta har tomtar på loftet vet alla som frekventerar Brunnsgatans källare. En trivsam tossighet som tar sig friheten att vara vardagskonkret och symboliskt absurd på en och samma gång.
Liksom att de i regel handlar om livet och framför allt döden. Och Rena rama verkligheten är inget undantag.
Flipp! En rullgardin fräser upp och avslöjar Anita Wall i ett skåp. En fräsig figur i bekvämt helsvart sånär som på de barnsliga färgglada plastpärlearmbanden om handleden, som en mormorsmarkör.
Men att spela tomte för barnbarnen till jul är bara en av alla hennes roller. Hon är också Solveig Fuskmocka, den färgstarka poeten som nu verkar ha förvandlats till Karin Stiltje, anställd på Folkhälsoinstitutet. Som inte bara har ett namn som leker med verklighetens författare utan också själv leker med tanken på att skriva. Det ska nog bli en bok om hennes kollega Erik Broberg, vars karaktär hon också med lätthet kliver in i. Masker ger fart åt rollkarusellen.
Det är alltså en monolog med lite dialog, där både text och karaktär har åtskilliga lager, liksom scenrummet har oväntade utrymmen. Rummet är både hem, tillvaro och medvetande – bokhyllan kan vara ett hus med vindsförråd högst upp där viktiga brev tydligen har rivits sönder. Råder förvirring på hjärnkontoret?
Men det är också en scen, där skådespelaren förtvivlas över att hennes roll och föreställning kommer att få ett slut.
Rena rama verkligheten är ett sceniskt möte mellan författare och skådespelare som känns färgat av (och som har regisserats av) båda kvinnorna. Det är iscensatt existentiell poesi med massor av metamys.
Fint, roligt, rörande – och med en oemotståndlig prillig fräschör hos Anita Wall. Men samtidigt så mjukt och lätt och utan skarpa stick att denna teatertimme efteråt känns lika förgänglig som den lilla gnista av liv i evigheten som den behandlar.
Loading ...
