Luleå teaterhögskola: Det kalla barnet

Ovanpå det kritstreckade märket efter en död kropp dansar de: mesiga mamman, pappa patriark, lillasyster Tine, perverse Henning och det slicka paret Silke och Werner.
   Det är andra gången den isländske regissören Hilmar Jónsson regisserar en avgångsuppsättning på Teaterhögskolan i Luleå. Sist var året 2000 och pjäsen Grandavägen 7. Nu gäller det årets avgångselever som gör Marius von Mayenburgs Det kalla barnet.
   Det är en mångfacetterad och multiskiktad pjäs där Lenas replik ”Varför händer allt samtidigt nu?” säger mycket om dramaturgin. Paradoxerna haglar: Ett barn kan både leva och vara i plast, en helstekt gris kan också vara en människa, ett bröllop kan vara en kyrklig ceremoni med fyllefest men det verkliga bröllopet kanske skedde tidigare: när brudgummen räddade bruden från ett pervo på Kafé Polygams damtoalett. En pervers blottare kan vara den mänskligaste av dem alla och den räddande riddaren ett kontrollerade odjur. Det kan vara både väldigt, väldigt svart – och blodrött – och extremt komiskt. Allt på en gång. Och det är det.
   Ytterst handlar det om livsval: om att malla sig i samhällsnormen och leka mamma-pappa-barn och le eller att ha modet, styrkan eller möjligheten att välja sin egen väg.   
   Spaghetti, vatten och blod stänker ut över publiken. Ljuskäglor fokuserar skeenden. Luleå teaterhögskolas avgångsklass ger sin publik en synnerligen snygg, vasst formstark och mycket närvarande reflektion över det (så kallade) härliga livet på jorden.