Det jag gillar hos Lena Josefsson är att hon gör precis vad hon vill utan att snegla åt det ”passande”. I Plutôt la vie är det tydligt att hon vill underhålla sin publik och föreställningen är som en lång lat dag på stranden – lika kravlös som inbjudande. Men hon ger sig också rätten att se på dansen med något så ovanligt som en ”kvinnlig blick”. De skickliga och karismatiska manliga dansarna Zhao Liang, Tendai Makurumbandi, Vincenzo Schiavulli och Philippe Mesia presenteras i en närmast hämningslöst sensuell koreografi. För de fyra har kostymören Anna Nyberg skapat en intressant dekonstruktion av frack och brudklänning vars svarta tyg ömsom täcker, ömsom avslöjar naken hud samtidigt som det flödande tyget framhäver rörelsens dynamik.
Föreställningens suggestivt sensuella karaktär förstärks av Savannah Aggers musik och Torkel Blomkvists ljusdesign. Men som en kontrast mot allt det fluffigt lättsmälta ställer Josefsson fram den älvalika dansaren Paola Piccolo som i kontrast till sin eteriska kropp har en tyngd och en skärpa som ger föreställningen nödvändig stadga. Det är också hon i rollen som föreställningens diskreta centralgestalt som obönhörligt drar min uppmärksamhet till sig när hon är på scenen.
Det enda inslaget som till en början gör mig betänksam är tre kvinliga dansare som Josefsson gett en relativt anonym framtoning. Men gradvis får jag en upplevelse av att de representerar det ”kvinnliga kollektivet” – gediget men osynligt – i en värld där männen förväntas lysa och briljera. Och briljerar gör männen, även i rollen som kvinna. I avslutningen av verket fungerar Liang som ett slags sammanhållande länk när han i rollen som primadonna genomför en totalt knasig monolog på kinesiska.
Plutôt la vie är lång, för lång förvisso, men det gör ingenting eftersom jag mer än gärna dröjer mig kvar i Josefssons vildvuxna drömvärld.
FAKTA
Föreställningen kommer att turnera i Dansnät Sverige under hösten. Läs turnéplanen.
Loading ...
