Som kliven ur röken från en tysk kabaré står Charlotte Engelkes i sitt röda hår och eleganta svarta smoking och berättar om sin längtan att hugga tänderna i något riktigt svenskt. Som sill, potatis eller varför inte Fröken Julie? Koreografen, sångerskan, skådespelerskan och multibegåvningen Engelkes, med ett världsomfattande cv, har tidigare vänt ut och in på både Wagnerhjältar och hjältinnor, och dubbelnaturer som Dr Jekyll and Mr Hyde.
Fröken Julie – The musical föddes redan 2002 i Hamburg för att nu återuppstå i några unika föreställningar på svensk scen. Som väntat är detta en uppsättning långt ifrån herrgårdskök, syrener och björklövsruskor. Julie är i Engelkes amazonlika gestalt en sensationssökande tuffing som efter en inledande elegant piaff på svart käpphäst strax ogenerat kliver runt naken på röda platåskor sekunderad av en lätt trumpen och valhänt Jean (Andreas Rothlin Svensson). Köns- och maktkampen kan börja.
Föreställningen är framför allt en performance med dynamisk suggestiv ljussättning, sång- och dansnummer och interagerande med publiken. Jean, stundom kallad Jan, bjuder första raden på bärs i pappersmuggar. Men samtidigt står vissa scener ut som artikulerad teater á la svensk 30-talsfilm, men med halsbrytande scenlösningar som punkterar det högtravande.
Den ödesdigra och vanligen ”osynliga” samlagsscenen framförs här som ett bisarrt stycke telefonsex. Och aldrig har Jeans förslag om att fly till Schweiz framförts under mer surrealistiska former. Ett illusionistnummer där Jean i frenesi sågar i den låda där Julie ligger inlåst. Magiskt och sorgligt iklär sig Julie en indianfjäderskrud och ”blir” grönsiskan när hon framför monologen, ni vet ”Tror ni inte jag kan se blod?!” till temat från Love Story.
Engelkes har velat avliva det traditionella sorgespelet för en uppriktig hyllning till tron på kärleken. Men kanske delar hon ändå August Strindbergs egen uppfattning där han i förordet till pjäsen skriver ”Jag finner livsglädjen i livets grymma strider, och min njutning är att få veta något, att få lära något.”
Det är alltid uppfriskande med lustmord på pompösa nationalmonument. Men vad man också blir påmind om, och vilket föreställningen inte försöker dölja, är att Strindbergs text ändå överlever de flesta sådana försök.
Loading ...
