Vilken frigrupp drömmer inte om att upprätthålla den konstnärliga kvaliteten trots ständigt minskande anslag? Teaterrepubliken gör slag i saken och skär ner en ensemble på tre till bara två. Nedskärningen kan ju innebära att de två kvarvarande skådespelarna får högre lön.
Men den bortskurne, Torbjörn Lindberg, vägrar försvinna. Han gör sig nyttig som ambulerande scenografi (lyktstolpe), stämningsmusiker (Beyoncés Halo) och barnskådespelare. Han bygger, med finurliga träkuber, ett hus, ett badkar, och Kaknästornet. Pjäsförfattaren August Lindmark riktar förmodligen underförstådd kritik mot alla i kultursektorn som inte tar betalt, utan som jobbar bara för att det är ”så härligt och viktigt med kultur”.
Pjäsen där den bortskurne skulle medverkat är en romcom med förebilder från film och tv. En nedskärningskonsult, tillika råideologisk allianspolitiker, är en kärlek med förhinder för en fackombudsman och vänsterpartist. Hela livet håller det ömma (läs: kåta) paret på att trassla med varandra, men sensmoralen är ändå att lika barn leka bäst. Det vill säga att det privata är politiskt vare sig man vill eller inte.
Metapjäsen slår mot lönespridning och nedskärningshysteri i kultursektorn, medan pjäsen-i-pjäsen gör samma sak angående hela samhällsekonomin. August Lindmark som vänsterpartisten håller ett lysande brandtal mot nedskärningar, privatiseringar och den konsumistiska lyckohysterin (”privat glädje är opium åt folket”) medan allianspolitikern ifrågasätter hans moral och äktheten i hans kärlek. Kanske vill han bara agera mullvad i sängen för att få opinionsjournalistiska godbitar om skandaler, till exempel innehållet i politikerns aktieportfölj, vilket gynnar hans eget parti.
Sverige har blivit ett högerland därför att motståndarsidan har gett upp, säger allianspolitikern. Teaterrepubliken har inte givit upp, utan fortsätter att hålla den intellektuella kulturvänsterns fana högt.
Loading ...
