Få se nu … vi har Lycko-Per och hans far, vi har Lisa, en fe, en tomte, ett par råttor. Sedan hovmästare, skattskrivare, vänner och släktingar och – nej, jag har inte utrymme att räkna upp alla i rollistan (ner till liktornsoperatören och döden). De är nämligen 37 till antalet.
Så när August Strindbergs svulstiga saga om pojken som vandrar ut i världen, för att lära sig först högmod och sedan ödmjukhet, ska rymmas på Sveriges minsta vridscen blir det många roller var åt den niohövdade ensemblen.
I den allmänna rollröran passar Richard Turpin på att dela upp även huvudrollen. Som i Terry Gilliams film The imaginarium of doctor Parnassus, där Johnny Depp, Jude Law och Colin Farrell spelar versioner av Heath Ledgers roll, markerar varje skådespelarbyte i rollen som Lycko-Per en magisk omstart mellan olika världar, och ger driv åt handlingen.
Ett välbehövligt driv. Strindberg sprutade ur sig denna fullproppade blandning av A christmas carol, Peer Gynt, Alladin och andra sagor på ett jullov i syfte att skapa en folklig publiksuccé för 1880-talet, och nog känns den ibland lite väl långrandigt myllrande för sitt eget bästa, med satirinslag som inte är lättgreppade i dag.
Turpin, som redan i programmet anklagar dramatikern för att vara tramsigare, dygdigare och mer moralisk än i andra verk, skäms inte för att klippa ner hela första akten till en liten prolog, låta deklarera att sagoformen är reaktionär och i övriga fyra akter frossa i distanserande och ironiska markörer.
Man hinner nästan börja undra varför han inte satte upp en annan pjäs. Men bara nästan, för strax är man i stället golvad av uppsättningen. Motvilligheten måste ha förlöst en enorm kreativitet, nog sprakar det när dramatikerns och regissörens kanter krockar.
Inte bara rollbytestricksandet för tankarna till Monthy Python-animatören Gilliam. Sören Brunes firar scenografisk julafton med roliga luckor och snurriga vridlösningar. Ulrika van Gelder och Siv Molin Glans styr ut skådespelarna till skruvade figurer, djur och sopkvastar.
Skådespelarna själva larvar och gör sig till i hejdlös inspiration (utropstecken efter Nina Jeppsson, Oskar Thunberg och Jonas Nilsson) och Janne Tavares är en ljuvlig gycklande enmansorkester.
Visst är det tramsigt. Men lyckligare teatertrams har jag inte sett på länge.
Loading ...
