Med konfettikanoner och skummaskin går Alexander Mørk-Eidem ut stenhårt i sin paradgren, förvandlingsnumret där en klassiker görs samtida i en minst sagt fri tolkning.
Anton Tjechovs ryska 1800-talsöverklass kan väl vara svensk 2000-talsmedelklass: en grupp vänner, släktingar, kärlekspar och fordringsägare möts och skiljs i en individualistisk, relationskrisande, salongsalkoholiserad, banklånande, Thailandssemestrande tid … Nej, det utspelar sig inte på Koh Samui men det finns både palmer, bambubar och bungalow i Christian Friedländers galna scenbild, som även andas storfräsig firmafest i full fart mot undergången. Full var ordet.
Festens värdinna Tova (Magnusson) är visserligen grevinna men belånad upp över örhängena. Hon äger egentligen inte sitt eget gods. Inte ens de höga teaterkulisserna i blått och guld som utgör godset – jag satsar en vindunk på att de lånats från Anna Asps scenografi till Tartuffe som nyss spelats på samma scen.
Och från ytterligare en uppsättning där (Hair) har man lånat huvudrollsinnehavaren Fredrik Lycke, som fick sno med sig hippieskägget. Och som på sätt och vis lånar sitt namn till det hela.
Lycka är nämligen Mørk-Eidems benämning på verket som har kallats allt möjligt beroende på bearbetning, eftersom manuset hittades utan titel i ett bankfack efter Tjechovs död.
Men lycka är också vad det handlar om. Den där som bor granne med olycka. Efter berusningen kommer ångesten, och allt som var härligt blir outhärdligt. På scenen brinner vissa upp i husvagnar, andra sväljer tabletter och det manliga geniet badar i blod. I salongen kvävs skratten av illamåendet.
För till och med i det behagsjukt charmiga metatramset – ståuppsnack från scenkanten, internskämt, privata utvikningar och ukulelespel – har maktutövning, sexism och empatibrist vävts in. Scenhierarkin (från stjärnregissör och stora skådespelare via söta små påkläderskor ända ner till anonym teaterteknik) blir samhällsspegel, och allvaret växer sig bara starkare under de ständiga skojattackerna.
Uppsättningens minus – att den är lång är endast ett faktum (4.40), problemet är att den i en del scener dessutom känns lång – får du försöka se från den ljusa sidan (för se den ska du!). Du har ju gott om tid att njuta av strålande Bergljót Arnadóttir, Lennart Jähkel, Louise Peterhoff, Åke Lundqvist, Michael Jonsson och alla de andra. Inklusive teatertekniker som Catharina Olausson, Robert Karlsson, Pia Kunelius och Mattias Rask.
Loading ...
