Jag försvinner är bland det märkvärdigaste jag har sett på svensk scen på länge. Inte minst den ömtåliga inledningen, en dov saxofonslinga (The Roscoe Mitchell Solo Saxophone Concerts) och så Elin Klingas försiktigt ljussatta ansikte och axlar, som uppenbarar sig i mörkret.
Där och då är hon knappt mer än en röst, en kropp, en projektionsyta för olika identiteter. Skuggor och ljus sveper över ansiktet, Torkel Blomkvist vid ljusbordet är en god medspelare. Stillsamt, utan åthävor, berättar hon om sitt jag, men också om känslan av samtidighet med andra kvinnor, andra jag. Dessa andra kan hon, påstår hon, inte på allvar hysa någon empati eller förståelse för. För Arne Lygre, den norske dramatiker, som med Karl Dunérs iscensättning för första gången presenteras på svensk scen, är jaget är i slutändan ensamt, isolerat.
Lygres ankomst till Sverige är välkommen. Hans språk påminner om sin norske kollega Jon Fosses eller en ordknapp Lars Noréns. Texten är inledningsvis skenbart vardagligt, men i takt med att scenrummet öppnar sig först i bredd, sedan bakåt mot fonden öppnas också fler och fler dimensioner. Karl Dunér har förvandlat Tornrummet till en kinesisk ask med ständigt nya rum, nya perspektiv.
Under pjäsens gång tillkommer också fler och fler rollgestalter, Marie Richardsons väninna, mer matter-of-fact än Klingas gåtfulla gestalt. Josephine Alhankos dotter, Peter Engmans make och slutligen Lanna Olssons främmande kvinna. Karaktärerna rör sig i ett antytt katastroflandskap – det händer förfärliga saker runtomkring dem – men de hanterar situationerna de möter utan sentimentalitet. Rent kroppsligt träder de fram mer och mer. Samtidigt löses gränserna dem emellan upp, deras jag försvinner.
Och vad är förresten ett jag? Mitt jag, säger en av rollfigurerna, består för mig själv av ord, rörelse och tankar. Men för en utomstående – blott ord och rörelse. Det är den sortens påståenden Lygre serverar oss. Ensemblen levererar dem lugnt, precist, koncentrerat och hudnära. Den intima salongen tillför iscensättningen en känsla av exklusivitet. Livet ter sig till lika delar skrämmande, outgrundligt och mycket vackert.
Loading ...
