Blodsbröllop brukar ibland anses som en besvärlig pjäs. Den dramatiska utvecklingen är inte överdrivet komplicerad, men de poetiska vändningarna i Federico García Lorcas verk är många och laddade med symboler och metaforer.
Victoria Brattström och Teater Hallands ensemble löser problemet genom att göra pjäsen som ett versdrama eller sångspel. Replikföringen har mycket tydligt betonade pauser, sångerna till nyskriven musik är framträdande och bärande, och de dramatiska handlingarna är förkortade och hårt koncentrerade.
Det blir en långsam, dröjande och drömsk uppsättning, där scenografins färgsymbolik blir en viktig del i den starka suggestionen. Ibland balanserar man farligt nära den patetiska högtidligheten, men det fina tillvaratagandet av Lorcas symbolism räddar spelet.
Dekoren består av tunna svarta tygridåer mot fonden. I första akten är de halvt genomskinliga slöjor som närmast psykoanalytiskt visar dolda begär. I andra akten har de förvandlats till skog, där hedersdråpen äger rum, och där den talande månens strålar spelar mellan stammarna. Det är gotiskt spökaktigt och mycket stämningsfullt.
På det hela taget är det en lyriskt skön uppsättning, som betonar hedersvåldets olika konsekvenser för män och kvinnor. Teater Hallands Lorcasatsning har ett genusperspektiv, och i Blodsbröllop fokuseras hur kvinnorna är de som lider mest av vendettorna, samtidigt som de också driver fram dem. Offret solidariserar sig med förtrycket.
Evabritt Strandberg har kraftfull pondus och närvaro som modern, medan Rebecka Cardoso som bruden gjuter snabba, passionerade gnistor i det spel som annars ibland riskerar att bli för stillastående och deklamatoriskt.
Svart är sorgens färg, och detta är en mycket mörk föreställning, där ändå Twice A Mans videokonst då och då skickar in lekande, färgspelande ljus i allt det mörka.
Loading ...
