Fosse är översatt till ett fyrtiotal språk och vissa säsonger har han spelats på mer än hundra platser samtidigt.
Teaterkritikern Leif Zern har skrivit en strålande bok om Fosse. En bok vars tillgänglighet ökas av valet att inte skydda sig på alla flanker. Det är kul eftersom man som läsare luras in i polemik när man möts att kategoriska påstående som: ”Teaterns konst är en tolkande verksamhet, ju större dramatiker desto fler tolkningar.” Eller ”Att läsa honom är svårt – att spela honom ännu svårare.”
Och samtidigt är dessa fräcka pärlor infattade i komplexa fördjupningar om svartsjukan som ett naturligt tillstånd, om oron som dramatisk motor, det opersonliga som hoppfullhet och misstron mot språkets terapeutiska funktion. Hela boken mynnar slutligen ut i ett långt och spännande resonemang om Fosse som mystiker.
Jon Fosse kommer ifrån Vestlandet i Norge, en plats präglad av en religiositet som i sin stränghet påminner om den Bohusländska. Och i hans dramatik återspeglas detta som ett slags tomhetens mystik, som inte så lite påminner om Birgitta Trotzigs katolska variant, närgånget studerad av Ulf Olsson i avhandlingen I det lysande mörkret (!). Precis som Trotzig söker sig Fosse till oxymoroner, paradoxer i samma retoriska figur, för att kunna beskriva den nödvändiga tomheten:
”utan att betyda någonting
utan att säga någonting
lyste mörkret där inifrån mig”
För teaterintresserade är Leif Zerns Det lysande mörkret underhållande och fördjupande. För dramatiker och blivande dramatiker är den en långt bättre skola än de flesta lär-dig-skriva-böcker.
Loading ...
