Lyxförpackad komedikaramell

Vem kan skapa den perfekta rumsliga inramningen för att regissören Thommy Berggren ska kunna frossa i sin förkärlek för klassiker och klassiska teaterfester om inte Ingmar Bergmans scenograf Anna Asp (hon som fick en Oscar för scenografin till filmen Fanny och Alexander)?

Det är en storslaget lyxförpackad uppsättning av Tartuffe som just nu spelas på Stockholms stadsteater. Sammet, guldkarmar och finkammade fransar så långt ögat når, ljuset flödar eller kvällshimlen rodnar utanför de enorma fönstren med utsikt över Paris.
   Det är högtidligt men levande och lekfullt – för att prakten inte ska bli för mättad och tung finns komiska effekter inbakade, såsom blommor som höjer sig när de vattnas, en putt påfågel som vänder ryggen till och en självrullande schäslong.

De gigantiska impressionistiska tavlorna som bärs in då och då, och talet om Pariskommunen, signalerar att Berggren (som även står för bearbetningen) har förflyttat handlingen till sent 1800-tal, miljön andas naturalistiska ambitioner mer än commedia dell’arte-gester.

Molières moraliska komedi från mitten av 1600-talet – om bedragaren Tartuffe som låtsashaltande rätt in från gatan nästlar sig in i en rik finfamilj – har spelats i olika tider med mer eller mindre politiska poänger och placeringar i förhållande till franska revolutionen.
   Klassperspektivet kommer visserligen någorlunda på köpet med intrigen – de förmögnas rädsla att smittas av fattigdomen, hotet om ombytta ekonomiska roller. Men just här läggs resurserna på att berätta en god historia lyxigt och lustfyllt, snarare än på att koppla den till dagens vindsvåningstider eller diskutera hyckleri på ett djupare plan än hur den snyggast ska kunna avslöjas (dekolleterad kvinnlig list i rött siden).

Är hyckleri den farligaste synden av dem alla, som Moliére själv tyckte? Svaret får du inte här. Men att det är en av de roligare att driva med blir tydligt när Johan Rabaeus i titelrollen och Dan Ekborg som husets herre tar varandra på en speltajt svängom.
   Mirja Turestedt som Elmire gör vad hon kan för att lagra nyanser i rollen som ”typiskt” dubbelspelande kvinna som överlistar hycklaren på prolongeringssoffan, förlåt schäslongen. Och Gunilla Nyroos är en butter välsignelse som husan Dorine. Men mer än en på tungan lättsmält komedikaramell serveras inte.