Äntligen börjar svensk scenkonst märkas inom ramarna för Göteborgs dans- och teaterfestival. Visserligen talar vi om ett forum för internationell danskonst, men jag har ändå aldrig förstått varför den etiketten helt skulle utesluta inhemska inslag. Våra konstnärer håller definitivt måttet.
Det stod klart redan för sex år sedan, då svenska koreografer som Christina Caprioli, Virpi Pahkinen och Gunilla Witt glimrade i ett så kallat showcase i anslutning till festivalen. När jag skulle sammanfatta mina intryck i en krönika kunde jag bara inte låta bli att boosta svensk danskonst.
Ett skäl till att festivalen har tett sig stängd för inhemska förmågor är pengar. Ledningen med Birgitta Winnberg-Rydh i spetsen har helt enkelt använt den internationella profilen som konkurrensfördel när man sökt finansiering. Först de senaste åren har festivalen blivit så etablerad att man inte behöver ”innehållsdeklarera” sig särskilt. Möjligheten att lägga in svenskt material i programmet finns på ett annat sätt än tidigare.
Det konstaterade Winnberg-Rydh häromdagen, då hon och den öppenhjärtige balettchefen Johannes Öhman presenterade MER – ett välkommet och lovande samarbete mellan festivalen och Göteborgsoperan. På onsdagen körde man igång med Satoko Takahashi, Helena Franzén, Jeanette Langert och Christina Caprioli.
Jag missade dessvärre första MER-kvällen eftersom jag var upptagen av att irra omkring i korridorerna på ett lyxhotell i närheten. Performanceföreställningen Private eye bygger nämligen på åskådarens medverkan – på ett intelligent och originellt sätt.
När den italiensk-australiska teatergruppen IRAA ger detta märkliga verk består publiken av en person i taget. Temat är voyeuristiskt, deckarinspirerat och mer eller mindre integritetskränkande beroende på … Avslöjar jag mer är jag rädd att förstöra för den som har lyckan att få en biljett. Men jag kan konstatera att Private eye är den häftigaste festivalupplevelsen hittills.
Akram Khans Bahok är en riktig pärla för alla dansdansfans (läs en separat recension av Bahok i Nummer på onsdag). Det egna kompaniet kompletteras av dansare ut Kinas nationalbalett. Samtliga har en fantastisk teknik som liksom mjuknar och bara glittrar i händerna på Khan. Dessutom klarar dansarna av att leverera roliga repliker utan att det verkar krystat.
Nycirkus utgör som vanligt en grundpelare på Göteborgs dans- & teaterfestival. Premiärkvällen färgades av Les Studios de Cirque de Marseille, som gav en spektakulär utomhusföreställning på Gustav Adolfs torg. Circo de madrigada tar upp den brasilianska myten om att änglarna kommer ner till jorden för att kalasa, en gång vart femhundrade år.
Trapetskonstnärer, jonglörer, eldslukare och lindansare kommer flygande i vita fjädrar, hängande i vajrar i den svarta natten. En bra öppning på en festival som har allt att vinna på fler, lättillgängliga utomhusevenemang.
I tältet vid Röda Sten ger Les Colporteurs prov på en annan typ av nycircus. Upphovsmannen Antoine Rigot tvingades sluta som lindansare när han skadades svårt vid en repetition, men är nu tillbaka som regissör.
Hans berättelse blir till ett stillsamt eko i bröstet på de sju lindansarna. De rör sig som i trans, kors och tvärs på olika nivåer. Som så ofta är föreställningen minst en kvart för lång, men givande i all sin enkelhet.
Så här i halvlek känns 2008 års festival som en lyckad upplaga, som växer på flera håll. Inte minst tack vare den stundande streetdancehelgen som arrangeras av housedansaren K-Sun.
Här blandas proffsiga battles i klassisk klubbkontext med dokumentärfilmer om bortglömda subkulturer som skulle få vilken queerteoretiker som helst att gå i spinn. Det lär bli riktigt bra.
FAKTA
Göteborgs dans- & teaterfestival presenterar samtida internationell och svensk scenkonst och har arrangerats vartannat år sedan 1994 av Göteborgs Stads kulturförvaltning. 2008 års upplaga pågår den 15–24 augusti.
LÄNK
Göteborg dans- & teaterfestival
Loading ...
