Teamet bakom föreställningen placerar sin Macbeth i en nutid på en plats som kan vara varsomhelst. Scenografin (Gideon Davey) leker med perspektiven och utstrålar en kylighet som smittar av sig på föreställningen. Regissören Matthew Richardson tycks ha haft massor med idéer, och blandar dem lite hipp som happ likt häxorna slänger ner sina ingredienser i grytan. Just häxorna tycks vara varje regissörs dilemma när Macbeth skall sättas upp. Här blir de till en hop påskkärringar på väg till Blåkulla med de obligatoriska hucklena knutna under hakan. Inga att ta på allvar alltså.
Dock bränner föreställningen till i sista aktens öppningsscen, där de skotska flyktingarna begraver sina döda i svarta sopsäckar. Förankringen till dagens offer för maktgirighet blir tydlig. Där iscensättningen haltar är det desto bättre vokal- och musikmässigt. Främst för titelinnehavaren Bengt Krantz skull. Med tydlighet mejslar han knivskarpt ut en maktgirig general på väg mot en krona av papp, (större än så är inte makten) till en man full av samvetskval med blod på sina händer. Simona Zambruno som Lady Macbeth styr sin man med fast hand mot avgrunden. Hon når inte fullt ut i sin roll, och till en början är hon en aningen vass i höjdtonerna. Vokalt fungerar hon bäst i de dramatiska partierna.
Både kör och orkester under ledning av Joseph Swensen visade sig från sin bästa sida. Turen med opera är att man alltid kan blunda och lyssna på musiken i stället.
Loading ...
