Macbeth på Dramaten

Bente Lykke Møllers scenrum är stilsäkert inramat av höga, gråa väggpaneler. Här är lätt att njuta av smakfull ljussättning och raffinerat kostymarbete, särskilt i enda kvinnorollen Lady Macbeths djupt urringade aftonklänningar.
   Jo, det var just det. Kvinnorollen. Den enda. Sex av originalets sju kvinnoroller har strukits (Hecate och Lady Macduff) eller förvandlats till män (häxorna och kammarjungfrun). Återstår gör 19 män, en pojke och ett vackert, kvinnligt kuttersmycke. Eller två, om man räknar sångerskan Christina Högmans medverkan som en roll. Objekt är de inte desto mindre. För hur galet fantastisk och fantastiskt galen Lena Endre än spelar sin Lady, så är detta en saga, berättad av en dåre.
   Det finjusterade spelet punkteras i sin vackra festblåsa av Holms taffliga försök till jämställdhetskommentarer. I rättvisans namn (eller nåt) låter han gubbparaden (Reine Brynolfsson som Macbeth, Per Mattsson som Duncan, Örjan Ramberg som Macduff, Thomas Hanzon som Banco, Börje Ahlstedt som könsbytt ”kammarjungfru” mfl) få nästan lika många klädbyten som Lady Macbeth. Men här blottas förstås inte lika mycket bar hud.
   Gubbsjukan kulminerar fatalt i Lady Macbeths vansinnesscen, som blåsts upp till en omotiverad nakenscen in absurdum med en totalt nerblodad, spritt språngande Lena Endre. Effektfullt och vågat? Jorå. Nödvändigt? Knappast. Snarare dumt när man betänker den aktuella kritiken beträffande jämställdheten på denna teater. Lenas djupa urringningar före paus kunde man möjligen acceptera med ursäkten att hon bokstavligen ska vara ”dressed to kill”, eller eventuellt en långsökt markering av repliken om hur någon skurits med svärdet från midjan och upp.
   Nakenscenen däremot, är lika obekväm som idén att i sagda scen peta in introt från den feministiska rockikonen Patti Smiths ”Rock’n’roll Nigger”. Ett lika klent försvar är programtexterna – som sida upp och sida ner försöker prata om den komplexa Lady Macbeth ur nåt sorts modernt kvinnoperspektiv. Lik förbannat objektifieras hon å det extremaste på scenen. Mig veterligen har aldrig ens Shakespeare bett om några nakenscener, men när man nu valt att ha dem – kunde åtminstone inte även Reine fått ränna runt i bara mässingen? Herrn Macbeth har ju också utflippade vansinnesscener.
   Jag kan inte tolka greppet annat än att Holm väljer att sätta ner sin tungt manliga chefsfot och klamra sig fast vid sin konstnärliga, manliga frihet. Han skiter inte i kritiken utan pekar snarare finger åt den. Skrockfull är han knappast heller, för i mina ögon tar han i och med denna tolkning av teaterhistoriens mest otursförföljda pjäs, på sig köttjackan och hoppar in till vargarna. Morr!