Madame Brels nye fästman på Teater Västernorrland

En hiss kommer upp ur underjorden. Dess innanmäte badar i ljus, väggarna är täckta med vitt siden, som i en likkista. Andreas Liljeholm klättrar ut hur hissen, tar av sig mössan och sjunger. Och som han sjunger.
   Jacques Brels sånger tolkas på svenska, med sällan skådad nerv och känsla, ända ut i minsta gest och tonfall. Men vi får också möta personen Jacques Brel, den självutlämnande, självförbrännande, egopappan som inte orkar med sina barn.
   Mycket handlar om olika sorters kärlek, som i ”Mathilde” eller ”Du får inte gå”. I ”Amsterdam” får vi ett reportage från sjömännens och horornas liv i hamnkvarteren. I andra sånger finns en rå humor, till exempel i ”Han har ihop det med min fru”, eller i ”Vid Molins fontän”. Det hela framförs med djupt sanningskrav och stor musikalitet.
   Vid hissen väntar hisskötaren. Men sångaren ber om några minuter till. Orkestern slutar spela, går ut. Han förstår inte varför men de ser honom inte. Han finns inte längre bland de levande.
   Orkestern kommer tillbaka, nu ombytta till full gala. De spelar en pianokvintett av Sjostakovitj. Vår barfotasångare lägger sig på scengolvet och vilar, lyssnar. Han sjunger ”Beredd” och vi förstår att han är beredd att lämna oss. Men han ber om ännu några minuter till och avslutar föreställningen med underbara ”Kanske kärleken är allt”. Varpå han går till hissen.