I en gammal torklada i Kopparberg gömmer sig en stiliserad och elegant Tosca. Det är som att upptäcka en samling glittrande juveler i en dammig skokartong längst inne i garderoben.
Tosca är en riktig ”deckaropera” – bland alla operaklassiker har den nog den mest spännande och mest effektivt berättade handlingen. Här finns inga döda punkter.
I början av artonhundratalet styr den onde polischefen Scarpia hela Rom med järnhand. Han jagar den politiske fången Angelotti som gömt sig hemma hos sin vän, konstnären Cavaradossi. Scarpia torterar konstnären för att få veta var fången är. Cavaradossis flickvän, den berömda sångerskan Tosca, lyckas till slut döda polischefen för att rädda sin pojkvän och tillsammans försöker de fly ut ur staden.
Dirigenten Tobias Ringborg har lyssnat på Tosca sedan han var tio år gammal och dirigerar enligt uppgift utantill. Kanske är det därför som Svenska Kammarorkesterns spel låter så lyhört och vackert.
I sina bästa stunder är instrumenten som ett knippe havsväxter som sakta böljar fram och tillbaka i ett kristallklart vatten. I en enda stor organisk rörelse bryter starka stormar mot lätta krusningar. Att några kromatiska partier är en smula tonmässigt i underkant går lätt att överse med.
Sångarna håller också hög klass. Ett riktigt fynd är Sturt Neill som Cavaradossi. Han är något så ovanligt som en riktig tenor, med en naturligt maffig klang som aldrig låter klämd eller pipig.
Sandra López som Tosca sjunger musikaliskt och har en vacker och njutbar röst, om än inte lika stor som sin motspelares.
Peter Kajlinger gör en riktigt otäck Scarpia. Hans polischef är spänd och kontrollerad, men kan när som helst explodera i sadistiska utbrott. Hans baryton är nyansrik – varje vokal verkar fylld av flera spännande tecken och betydelser, som man gärna lyssnar efter med öronen på helspänn.
Kärlekshistorien mellan Tosca och Cavaradossi är hyfsat trovärdig, men bärs nästan enbart av López. Hon har ett energirikt kroppsspråk när hon kastas mellan svartsjuka och passion. Neills skådespeleri lider däremot av en begränsad rörlighet och ett fastskruvat fokus utåt mot publiken.
Kanske beror det delvis på de speciella akustiska förutsättningarna på Opera på Skäret. Byggnaden är avlång och katedralliknande, med springor i träväggarna för att torka trät som tidigare förvarades där. Det skapar en akustik som bär ljudet långt och lyfter fram artikulationen mycket bra. Däremot misstänker jag att inte hundra procent av klangen når fram, publiken blir inte omsluten av ljudet på samma sätt som i ett traditionellt operahus. En sång riktad rakt fram har här större chans att nå fram. Ett tips är att sitta långt bak, ljudet där är bättre och den magnifika lokalen kommer bättre till sin rätt.
Samtliga konstnärliga ledarfunktioner på Opera på Skäret innehas av män, till och med kostym och mask. Kvinnor sköter det administrativa och serverar kaffe i pausen. Kanske påverkar det den något ”manliga” satsningen på teknik i denna föreställning, som uppges vara först i världen med 3D-projektionsteknik i scenografin.
Polischefens kontor är som hämtat ur en James Bond-film. Stora skärmar med filmer från övervakningskameror täcker den ena väggen medan dödliga hajar simmar förbi på den andra. Madonnastatyn som Tosca knäböjer inför visar sig plötligt vara genomskinlig, skapad av mystiska projektionsstrålar.
Föreställningen blandar artonhundratalet med roliga anakronismer, som en Tosca i byxor i slutscenen eller en polischef som får glapp i sin tv-fjärrkontroll. Det är sofistikerat och snyggt gjort.
Kostymerna är överlag fantastiska, Toscas turkosa klänning övertäckt med guldstickad chiffong är något för en klädintresserad att dregla över.
Staden Rom sägs spela den fjärde huvudrollen i Tosca, men här får man nog säga att det snarare är Skäret självt som tar den platsen. När det plötsligt börjar åska och regnet smattrar mot väggarna mitt i tortyrscenen känns det som om också naturen runtomkring lever sig in i Toscas drama.
Loading ...
