Tillhör du också dem som kan få gåshud av att komma in på en fin teater, som älskar kostymer och spännande scenografi? Ingenting av detta finns på Radioteatern i Malmö. Istället möts man av ljudisolerade väggar, en liten scen med trägolv, ett bord, några stolar… Rummet har lika mycket magi som lärarrummet på en skola. Hur skapar man levande teater här? Jag bestämde mig för att vara med på en inspelning av Strindbergs Första varningen för att ta reda på det.
Radion som en gammal morsa
Teknikern Bo Nilsson och dramaturgen, producenten och regissören Sten Lundström har jobbat tillsammans på radioteatern i Malmö i sexton år. Sten är skådespelaren som drabbades av scenskräck och som istället började göra teater i radion.
– Det är samma grundarbete, samma glädje och kreativitet som att stå på scen, men här behöver jag inte synas och slipper både ljus och smink, säger han när vi träffas på hans kontor.
Enligt Sten skiljer sig inte dramatiken i radio från annan dramatik. Han går egentligen bara efter en regel.
– Om jag fortsätter läsa en pjäs till slut utan att fundera så jäkla mycket på handlingen, om jag blir uppslukad, då kan den spelas i radion.
Men vem är det som lyssnar på radioteaterns pjäser?
– De över femtio, kulturbärarna i vårt land. Men det finns också udda grupper som lastbilschaufförer och bönder som lyssnar när de kör traktor. Även ungdomar som tröttnat på de andra radiokanalernas skral hör till våra lyssnare.
När vi pratar märks det att Sten tycker att det för stort fokus på tv idag, att radion kommit allt mer i skymundan.
– Radion är som en gammal morsa: full av kunskap och kärlek som man inte saknar förrän den är borta, säger han.
Ett inåt-spel
Pjäsen som ska spelas in den här gången är Strindbergs Första varningen. På kollationeringen träffas skådespelarna tillsammans med den danske regissören Ole Kröll. Texten diskuteras och läses igenom.
– Det är ett litet stycke, men Strindbergs storhet märks tydligt. Här finns en enorm undertext. Personerna säger en sak och menar något annat. Det är ett stycke där det bubblar och kokar av erotik, säger Ole Kröll.
De flesta skådespelare plockas från institutionsteatrarna i Malmö och Helsingborg. En av huvudrollerna spelas av Katarina Lundgren Hugg, som annars arbetar på Malmö Dramatiska teater. Hon är van vid radioteater. Detta är hennes tionde pjäs.
– Det är härligt att få prata tyst och få arbeta så nyanserat med rösten. Men det krävs en väldig koncentration, att man lyssnar av varandra och har ett samspel. Istället för att rikta sig utåt komprimerar man och riktar sig inåt. Det är en utmaning att få med sig hela scenen i rösten.
Är det inte svårt med inlevelse utan kostym och scenografi?
– Nej, man spelar ut ändå. Det är en väldig frihet att inte behöva hålla sig till ett perfekt rörelsemönster. När jag spelade in Elektra för fem år sedan var jag höggravid och gjorde en undernärd, hatisk flicka utan barn. Det är sådant som blir möjligt i radioteater.
Sten Lundström har aldrig varit med om att någon tackat nej på grund av att det rör sig om radioteater.
– Nej, någon sådan snobbism finns inte, tvärtom.
Men givetvis är skådespelare mer eller mindre lämpade.
– Ja, det krävs en viss förmåga att nå den intima nivån och att skapa trovärdighet.
Olika dörrljud
På inspelningsdagen befinner sig skådespelarna ute i scenrummet med mikrofoner och i kontrollrummet bredvid sitter regissören och teknikern och följer arbetet med texten. Skådespelarnas röster är naturligtvis huvudinstrumenten, men andra ljud är också viktiga för att lyssnaren ska kunna se miljön framför sig.
Det finns 24 000 olika inspelade ljudeffekter som teknikern Bo Nilsson kan använda sig av. Och ser man sig omkring i studion hittar man olika föremål som ska skapa stämningar och miljöer. Där är tre olika dörrar: en vanlig dörr, en sommarstugedörr och en riktigt tung dörr, alla med flera handtag som ger ifrån sig sina speciella ljud. Ett fönster med rullgardin. En gammal telefon. En trappa. Under några plankor döljer sig en grusgång, och en plastbalja på ett mikrofonstativ ger det lite ihåliga ljudet som blir när man pratar under hårtorken hos frisören.
– Det är ljuden som ger lyssnaren bilder. Det är det svåra med radioteater – att få fram de ljud som ger människor associationer till en viss miljö. Det handlar om att förstå var man befinner sig, säger Sten.
Arton olika mikrofoner
Ibland, berättar han, lönar det sig att gå ut och spela in direkt i den rätta miljön. Till exempel i en bil finns det så många ljud som man inte tänker på; nycklar, handsfack, handbroms, blinkers etc. En gång skulle de göra en familjethriller som utspelade sig på en stor lyxbåt.
– Vi hade tur. Sundet frös så flygbåtarna kunde inte gå. Vi ringde och fick komma dit och använda alla ljud ombord.
Bo Nilsson minns en dokumentär där det skulle vara stridsscener.
– Jag såg på krigsfilmer i över en vecka och plockade ut ljudet från olika gamla stridsplan för att få den rätta stämningen.
Som tekniker har han arton olika mikrofoner att välja mellan vid inspelningen. Under kollationeringen lyssnar han på rösterna och bestämmer sig för vilka som kan passa. Varje scen spelas in ungefär fem gånger och klipps sedan ihop tillsammans med regissören. En produktion tar tre till fem veckor. Han får det att låta lätt.
– Det är som ett ordbehandlingsprogram. Skillnaden är att man flyttar röster och ljud istället för bokstäver.
Den romantiska pennan
Så är det dags för inspelning. Men plötsligt upptäcks det att en sak saknas. En blomsterbukett med silkepapper, som ska ge ifrån sig ett frasande ljud. Bo får sticka ut på blomsterjakt. Och sedan är det ett par skor som låter fel. Skådespelaren Torbjörn Lindströms gympaskor mot trägolvet ger inte den rätta känslan. Som tur är hittar de ett par riktiga skor i lokalen. För stora, men bättre än de andra och ljudet blir genast ett helt annat.
– Vi ska skapa ett rum, en vision för lyssnaren. De ska få bild av vad som händer. Men det får varken vara övertydligt eller i underkant. Det ska vara perfekt, säger Bo Nilsson.
Innan inspelningen görs ett par tester. Regissören Ole Kröll sitter i kontrollrummet och trycker på en röd knapp kopplad till en mick när han vill ha kontakt med skådespelarna – när något inte stämmer. Denna gång vill han att Katarina ska skriva mer romantiskt med pennan och tycker att Torbjörn är för scenisk, han måste prata medan han går. Till slut rullar bandet. Resultatet fascinerar. Det känns som om de är inne i kontrollrummet, det blir nästan lite spöklikt. Andningen hörs. Skorna mot trägolvet. Blomsterpappret som frasar. Och så skådespelarnas röster.
Audiell regi på tom scen
Ole Kröll ser glad ut. Han är nöjd.
Han började som radioteaterskådis redan som tioåring och har jobbat med radio så länge han kan minnas.
– Främst tycker jag om att processen är så koncentrerad – att man ser ett snabbt resultat. På en teaterscen finns så många störande element. Den personutveckling som där tar flera veckor kan ta tre timmar i radion.
När det gäller radioteater berättar han att det gäller att ha allt klart för sig innan inspelningen börjar. Han hör inne i sitt huvud precis hur det ska låta. Men visst håller han med om att miljön på radioteatern inte känns så inspirerande.
– Här har radioteater likheter med Shakespeares teater. En tom scen, i dagsljus och utan hjälpmedel. Själva rummet har inte det minsta magi. Den skapar skådespelarna, teknikern och jag.
Loading ...
