Det första som slår en när man kommer in i salongen är det kraftigt lutande scengolvet i trä (Carina Lundgren Carlestam). Och de små sandfärgade meditationsstolarna som står utplacerade på golvet framför scenen. Hela scenrummet andas lugn och harmoni.
Men det börjar egentligen redan i entrén. Där hälsas publiken välkommen av de vitklädda skådespelarna, befrias från tunga vinterkängor och får i stället morgontofflor att sätta på fötterna.
Wu Cheng’ens tusensidiga epos Färden till Västern har av den amerikanska dramaturgen Mary Zimmerman omvandlats till ett hanterbart manus. En bragd som hon även tidigare har visat exempel på genom att ha levandegjort verk som På spaning efter den tid som flytt och Odyssén. Bakom den svenska bearbetningen av Zimmermans manus står dramaturgen Jan Mark, och för regin Peter Oskarson.
När jag sitter på golvet med en kudde bekvämt i knäet och låter mig ledsagas genom historien av Peter Oskarsons berättare slår det mig att det är just i det enkla som den stora teatermagin föds. Med små medel gestaltar de tio skådespelarna de drygt sjuttiotal roller som dyker upp i berättelsen.
Sofie Livebrandts kinesiska blues följer upp scenografin och för handlingen vidare. Magnus Nylander spelar Apkungen, en våldsbenägen Baloofigur med superkrafter som till straff för att ha gjort bort sig på aprikosfeérnas fest skickas tillbaka till jorden för att hjälpa en räddhågsen munk (Ola Cítron) som fått i uppdrag att hämta tre heliga skrifter ur Buddhas hand.
Med på färden följer också en sex- och matgalen gris (Yvonne Stenwall) som grymtar och beter sig allmänt vidrigt och ett sandmonster (Tony Lundgren).
När det lilla sällskapet till slut utstått de åttioen prövningar som utvalts åt dem har de alla vuxit som människor och jag känner mig både som en snällare och ödmjukare person när jag går till tåget efter föreställningens slut.
Loading ...
