Det finns en scen i Körsbärsträdgården där Jermolaj Lopachin ondgör sig över körsbärsträdens olönsamhet varpå den gamle betjänten Firs rycker in till försvar och menar att även om träden bara bär frukt vartannat år så kan man minsann både torka dem och sälja skörden på marknaden. På något sätt känns just den scenen aktuell i pjäsen: Körsbärsträdgårdens ineffektiva skönhet med sitt omätbara värde som en symbol för en kulturpolitik som främst räknar framgång i pengar, oavsett partipolitisk färg.
Och om nya och gamla pengar handlar pjäsen i synnerhet. Hur gamla pengar liksom vissa viner bara verkar bli finare med åren medan nya pengar anses vara fula och billiga. Det blir tydligt när Mats Ek väljer att flytta fram handlingen till 1991, det vill säga samma år som Sovjetunionen faller och Ryssland blir en självständig nation vilket i sin tur ledde till att slipade entreprenörer fick chansen att skaffa sig privata förmögenheter. Det är troligen också anledningen till att han förskjuter perspektivet på rollerna så att bonden Lopachin med sina framtidsambitioner får en huvudroll. I Magnus Roosmans tolkning blir han en mer komplex person än vad Tjechov egentligen har skrivit in i den. Borta är det pajasaktiga, uppkomliga och gnidiga. Fram träder i istället en allvarsam och ambitiös affärsman som ser möjligheter i en ny tid där den anrika överklassfamiljen med sin gamla olönsamma körsbärsträdgård bara ser svek.
Pajasaktig är istället Hans Klingas Leonid Gajev som med sin en gång dyra men nu slitna kamelhårsulster i fel årsmodell och rosa solglasögon från lika gammalt 80-tal är som inplockad från baren på restaurang PA& Co eller Riche bredvid Dramaten, en visuell symbol för gamla pengar som har förlorat värdet i en ny tid. Alltmedan hans syster Ljubov Andrejevna Ranevskaja i Marie Richardsons stiliga gestaltning känns precis som de vackra ryskor man möter i Paris och som alla trots ekonomisk misär säger sig tillhöra ätten Romanov.
Det är mycket som är outsagt i Tjechovs pjäser så att dansa fram det vemod som präglar vissa partier är ett lyckat val. Och ingen kan som Ana Laguna dansa fram allt det vemod och den längtan som Tjechovs rollkaraktärer bär på. Hennes Charlotta är ibland bara ett kvidande, ibland bara en gest eller på sin höjd en oro i de andras medvetande. I mycket liknar hon just det spöke från ett förflutet som hon är när hennes roll som guvernant i den gamla överklassfamiljen för länge sedan har spelat ut sin roll eftersom barnen faktiskt är vuxna nu. Här tillför dansen en stämning i Bulgakovs magiska anda vilket ger det annars naturalistiska dramat en lätt förhöjd stämning.
Sammantaget med en ren skärmscenograf i danskonstens tecken känns Eks beskärning av Tjechovs körsbärsträd som en vitalisering av en trädgård som nu ges chansen att bära ny frukt. Då förlåter man en ganska stum inledning av första akten och att Dramatens jugendsvulstiga salong lite står i vägen för en annars avskalad tolkning.
Loading ...
