Teatergruppen Skogen har utvecklat en egen tonart inom den interaktiva teatern. Det känns bekant på ett kittlande vis att kliva in på förskolan Grodden i Göteborg, sätta sig vid ett minibord och fylla i ett formulär på temat barndom och dagis. Precis som i sjukvårdsperformancen Isulinom blandar upphovsmännen Johan Forsman och Johan Rödström lätt byråkratidoftande stenciler med lyriskt svarvade frågor som berör besökarna personligen, på ett slags förhöjd nivå. Denna gång handlar det dock inte om att undersöka publikens galopperande hjärtesorg eller ögonfransdarr, utan om att ta oss tillbaka till en tid då ”fröknar” klädde på oss galonbyxor.
Första delen av föreställningen består av att man får minnas på papper, och bli påklädd av en snäll kvinna som sannolikt är äkta pedagog. Annorlunda uttryckt sjunker man successivt in i Skogens särpräglade dimension, när glasögon ”mot snöblindhet” och hörlurar kommer till. Ljudbilder rinner över i toner och ger plats för röster, abstrakta berättelser och bilder. ”Fröken” trär på lager på lager av jättelika barnkläder, varpå andra delen av kvällen inleds. Två eller tre personer i taget skjutsas långsamt in i naturområdet Slottsskogen, sittande på – gissningsvis – en golfbil.
Det är ljuvligt mörkt och kallt om ansiktet, varmt innanför kläderna. Synfältet krymper av imma på linserna och gatlyktor tycks sväva fritt när färden går uppåt inåt skogen. På en – gissningsvis – klippa genomförs ett slags ljusritual med staden svävande någonstans långt borta. Det viskas om djurens hemligheter, vanor och planer. En milt sagt magisk upplevelse som är svår att återge, men som måste upplevas.
Med små medel lyckas Skogen faktiskt ge oss vad de lovat: en ny version av de lekparker och skogsdungar som under dagarna är vardagliga. Men varför så kort? Det finns ingen anledning att vara försiktig i en så expansiv performance som turen i Slottsskogen förvandlar helheten till. Jag hade kunna delta i timmar i denna originella andra akt.
Loading ...
