Kors vilken lust att göra teater det finns vid Götaplatsen i Göteborg! De vanliga scenerna räcker inte till, nu spelar Stadsteatern i källaren också. Där har en tidigare repetitionslokal förvandlats till intim spelplats. Perfekt för 2 x Beckett, ett program sammansatt av Krapps sista band och Lyckans dar. Pjäserna spelas även var för sig, flexibelt för både ensemble och publik.
Ensamhet är ett av våra största sociala problem och Samuel Beckett visste att effektivt skruva upp de existentiella dimensionerna. I källarscenens mörker förtätas ett sorgligt och påträngande mänskligt förfall av två starka skådespelare omgärdade av varsam regi.
Med raffinerad ljussättning skapar Linus Fellbom och Anders Johansson de torftiga rum där Eivin Dahlgrens Krapp gör sina lovar som ett djur i bur. Ritualer och upprepningar, är det till slut allt som återstår? Han låser upp skrivbordslådor och skalar banan med samma precision som han prickar in favoritavsnitten på ljudbanden där han sparat sitt liv. Avlägsna signaler om gemenskapens villkor. Umgänget med minnena blir en dialog med skiftande stämningslägen. Hos Eivin Dahlgren sitter allt lika gjutet i kroppens uttryck som i textbehandlingen. Den redigerade avlyssningen skapar vågor av liv som väller fram ur djupa skrymslen. Människan rister, av vrede, sorg och saknad.
Även i Lyckans dar är det ritualernas upprepning som håller Winnie uppe. Ohjälpligt fjättrad i sanden, som här är ett uppblåst massiv påminnande om hoppborgar för barn men helt utan hoppfulla färger, plockar hon med sina ting. Alltid i rätt och sansad ordning, det är det enda hon har att hålla sig i.
Åsa-Lena Hjelm är strålande i sin gestaltning. Hon övertygar i varje skiftning på vägen mot det ofrånkomliga och hon känns lika konkret förankrad i texten som hennes kropp är i den omslutande massan. Rösten riktas framåt, det blir allt en lycklig dag, fast orden gärna hamnar i formuleringar som man brukade säga förr och skuggan av det förlorade tätnar. Attacken och energin pumpar i affirmationerna, men blicken och uttrycket förändras gradvis. Mattas, till slut glänser bara ögonen ödsligt. Munnen krymper, språket lever endast om någon hör på.
I teaterkällaren händer det magiska, orden blir kött, mitt framför ögonen.
Loading ...
