Om du gillar opera – gå och se Turandot! Om du inte gillar opera – gå och se Turandot! Här är det två stora genier som drabbar samman, Nina Stemme och Marco Arturo Marelli. Tillsammans blir de till en övernaturlig kraft som naglar fast en i stolen.
Turandot är Giacomo Puccinis sista opera, från 1926. Den sätts sällan upp, eftersom titelrollen är en ”röstmördare” som bara mycket få sångare klarar av. Tur då att Sverige har en av dessa sällsynta begåvningar i världsstjärnan Nina Stemme. Marco Arturo Marelli har genom snillrik scenografi, ljus och regi skapat en saga, rik på associationer från nu och då. Vi befinner oss i Kina för tusen år sedan, men kanske också i ett brittiskt 30-tal eller svensk nutid. Lager läggs på lager, liksom de tunna genomskinliga molnslöjor som ibland täcker scenen.
Historien sägs bygga på en persisk saga om en prinsessa som inte vill gifta sig. Hon halshugger sina friare om de svarar fel på hennes tre gåtor. Prinsen Calàf klarar gåtorna men erbjuder Turandot att ändå slippa äktenskapet om hon kan lista ut hans namn. Prinsessan låter genomsöka staden och torterar bland andra Calàfs trogna tjänsteflicka Liù, som till slut tar livet av sig för att skydda prinsen. I gryningen avslöjar Calàf själv sitt namn och lämnar beslutet till Turandot, som äntligen inser att hon älskar honom. De förenas i kärlek.
Av denna bisarra historia har Marco Arturo Marelli och kostymören Dagmar Niefind Marelli snidat till en spektakulär show med akrobater, storslagna sidendräkter och en scenografi i ständig rörelse. Men inget är utanpåverk eller effektsökeri, allting understryker och förstärker musiken och den livsfarliga passionen. När prinsessan Turandots gigantiska sirliga port till slut öppnas har det hunnit byggas upp en sådan spänning att publiken nästan skriker till.
Den stilige mustaschprydde tenoren Riccardo Massi har en mild vacker stämma och gör den berömda arian Nessun dorma så flott som man bara kan önska sig. Den självuppoffrande tjänsteflickan Liù, Yana Kleyn, har en mycket originell och övertygande sopran. Allt bleknar dock när Nina Stemme öppnar munnen. Om de andras röster är gjorda av luft så är hennes av metall. Att höra henne är en fysisk chock som inte låter sig beskrivas i ord.
Det finns några konstigheter, som när prästerna omotiverat sliter av Turandot hennes krona, och några klichéartade strippor i raff-set som man hade kunnat vara utan. Men det är detaljer som man lätt glömmer i ett mästerverk som denna Turandot. Det är så här opera ska vara; starkt, obegripligt och alldeles, alldeles underbart. Det kommer antagligen att dröja många år innan det går att se något sådant här igen i Sverige.
Loading ...
