Kort innan ridån går ner gråter jag. Är helt golvad i positiv bemärkelse. Länsteatern i Örebro har satt upp Amadeus och gjort det excellent. Peter Shaffers manus, som också ligger till grund för Milos Formans film med samma namn, är kreativt, spännande och välbalanserat intill minsta dialogväxling.
Castingen är hellyckad och skådespelarna blir i Alexander Öbergs regi sina karaktärer ut i lillfingertopparna. Kostymen är rolig och vacker, dansnumren innovativt nuinspirerade med streetmoves och espri. Scenografin matchar Örebro teater på ett storslaget sätt och innehåller dessutom överraskningar som förhöjer och förstärker de känslor skådespelarna tänder.
Linus Lindman gör en dubbelbottnad koppärrig Antonio Salieri som på sitt yttersta rannsakar sig själv och de händelser som föregick Wolfgang Amadeus Mozarts alltför tidiga död. Han, hovleverantören i musik, som tvingats inse att han har sin absoluta överman i geniet Amadeus. Salieris karaktärsresa är makalöst gestaltad av Lindman.
Nour El Refai glänser och sprakar lekfullt i rollen som Amadeus. Men hon har också underbar förmåga att pendla till mer allvarsamma känslouttryck. Maia Hansson Bergqvist är den unga lätt naiva Constance och i scenen då hon har för avsikt att byta sin kropp mot att Amadeus ska få tjänst vid hovet, för hon in en sådan laddning att paret framför mig i salongen drar djupt efter andan.
Anders Hambreaus som fjäskande operadirektör och Niclas Ekholms platåskovacklande bakåtlutade sammanbitne biblioteksföreståndare är tillsammans med lätt nipprige kammarjunkaren, spelad av Kalle Nilsson, den trojka som styr och ställer med den godhjärtade bladvändarkejsaren Peter Jansson.
Emma Frost gör trovärdigt Salieris elev och maitresse och hennes kvinnokönskostym i sångnumret Enleveringen ur Seraljen lämnar inte mycket mer att önska. Isabelle Moreau och Jenny Noréns lekfulla venticellos drar piggt och smidigt in och ut i föreställningen och Per Fritz tangenthantering vid flygeln är smekande sinnlig.
Att jubla i eget län känns kymigt. Men jag applåderar stående. Hela ensemblen levererar på topp, sång och musik får hjärtat att blöda och inramningen är utsökt. Fast egentligen känns det väldigt skönt att vi i Örebro har andra storheter, läs Länsteatern, än den numer välkända jättekaninen på Stortorget. Den är så flyktig. Med Länsteatern i Örebro är det tvärtom. Tur det!
Loading ...
