Robert Fux provar röst och kropp, hittar en nasalare variant av sin egen stämma och en lätt spänd, uppåtsträvande kroppshållning. Det här är bara början på en smått makalös metamorfos då den 35-årige skådespelaren undan för undan, under halvannan timme en morgon 1958, blir till 62-årige Herbert Tingsten, kulturradikal chefredaktör på Dagens Nyheter och demokratiivrare.
Tingsten, som varandes en man av den gamla skolan, den klassiskt intellektuella sorten, var en skarp hjärna i en klumpig och fumlig kropp. Robert Fux däremot, behärskar både hjärnan och fysiken. Lika självklart som han gestaltade Virginia Woolfs Orlando (läs Nummers recension här) och dennes föränderliga könsidentitet för ett par säsonger sedan, ser vi honom tämligen snabbt som en oåterhållet upprörd Tingsten, fylld av frustration över oegentligheter i demokratin.
Ibland bryter han illusionen och talar med sin vanliga Fux-röst – detta vid tillfällen när det mer än annars tydligt hur vältajmad och dagsaktuell denna pjäs av Joakim Sten, efter en bok av Per Wirtén, är. Det skriar om brott mot de mänskliga rättigheterna även i dag.
Det är en skådespelares arbete med sig själv regissör Carolina Frände har iscensatt. Mot en enkel fond, där Sebastian Kihlstrands filmprojektioner öppnar perspektiv mot världen utanför och där en klädställning, ett sminkbord och en spegel utgör enda rekvisita, sminkar sig Fux med blickar och leenden mot publiken och till tonerna av Oddjobs förföriska jazz. Han ikläder sig bilringar, kutrygg och rumpa, samtidigt som han erkänner att den ruttnande kroppen äcklar honom.
Tingsten, denne på många sätt store och pompöse man, bär på ett självförakt och en ensamhet han inte verkar mäktig att bemästra. Han är plågad av att synen gås förlorad för honom och av insikten om den egna dödligheten, de allt större stegen mot avgrunden. Mellan varven och hemma hos hustru Gerd visar han sin litenhet och nakenhet – innan nästa frustrerande tirad tar vid under ihärdigt läppjande på cigarillen.
Slutligen, i kostym, fluga och peruk, efter en fullständig transformation, uppmanar denne Tingsten, eller är det Robert Fux, oss det högst väsentliga: ”Det är i ställningstagandet vi blir mänskliga, inte bara människor. Det ansvaret är vårt.”
Så tar han på sig baskern samt ytterrocken och kliver ut på Sergels torg med käppen vid sin sida. Det är där, i vimlet, vi kan möta honom, om vi bara är uppmärksamma!
* Robert Fux valdes till Nummers Lucia 2012. Läs mer här.
* Läs också Nummers intervju med Robert Fux då han spelade Gullspira i Barnen från Frostmofjället genom att klicka här.
Loading ...
